Naturligt sex
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-10
Lisa Gålmark om måttstocken för det mänskliga
Sjöhästhanar föder ungar, pingvinhanar ruvar ägg, daggmaskar byter kön. I princip alla apor struntar i om deras sexpartner/sexpartners kan fösas in i kategorierna hane eller hona. Maktordningen hos vargflockar i frihet är sällan strikt; social status förändras med situationen. Och nu, som en senkommen backlash på tidigare okunskap om naturen: Av människor skapade klimatförändringar och miljöförstöring hotar människors egen överlevnad.
Alltså. Vad mer behövs av bevis? Nu måste det väl äntligen vara hög tid att lyssna till naturen! Och inte bara lyssna: naturen måste få bli allas vårt rättesnöre.
Härförleden var det samma rutt, bara åt motsatt håll; naturvägen tycks vara den för alla förföriska vägen. För tillfället bortglömt är Milton Friedmans ”naturliga” arbetslöshet, kristdemokraters ”naturliga” familjer, sverigedemokraters ”naturliga” folk och ”naturliga” flora och fauna. Framför allt bortglömt är det dominerande västerländska synsätt där naturen beskrevs från ett maktläge: nöden i naturen kunde omvandlas till dygd och utnyttjas för att legitimera förtryck i människokulturen. Organisering i hierarkiska samhällsmodeller, betvingande, utradering av andra djurarter; betvingande, utradering av andra människor. Den starkares ”naturliga” strid och den svagares ”naturliga” kollaps. Därför rätt, därför legitimt.
Och eftervärldens dom? Bestialiskt. Grymt som i naturen!
Eller kanske mera specifikt mänskligt. Mänskliga handlingar beordrade av de med makt och möjlighet att reflektera, handgripligen utförda av de med mindre makt att beordra och reflektera. Slaveri, folkmord, utrotning och krig var och är mänskliga yttringar som inte så ofta, om alls, återfinns i det som kallas naturen. Men som trots det har rättfärdigats som ”naturligt”. Så tycks naturen alltid ha hyperexploaterats; brukad och utnyttjad, därpå pålastad ansvaret. Offret får skulden för brottet och förövaren går fri. Alltmedan domare och förövare är densamme. Människoeliten på sin maktimpregnerade höjd, där de nedanför synes mindre, som om de vore mindre värda.
Trots att naturen bara bjuder den optiska villan, inte beskrivningen. Benägenheten att beskylla naturen för utsikter och vägar människor själva väljer synes uråldrig. Naturen pekas ut, som om handlingen att referera till naturen för att rättfärdiga ont eller gott vore en naturlag. Men om existensen kanske inte bär ett facit? Om monogami och polygami är lika ”naturligt”. Om förtryck och jämlikhet är lika ”naturligt”. Om malaria och porlande källvatten är lika ”naturligt”. Om naturen kan bli förstörd och det är ”naturligt”! Om är inte automatiskt leder till ett bör. Om det är förrädiskt lätt att begå det naturalistiska felslut som Hume noterade i slutet av 1700-talet: att härleda vad som är rätt handling från hur något har varit, eller förhåller sig i detta nu.
I stället för att inse att det som är eller har varit endast kan säga att just detta är eller har varit möjligt. Och att det som är eller har varit möjligt inte automatiskt säger vilka handlingar och samhällen som är möjliga och de rätta för framtiden.
Naturen uppvisar ofantlig rikedom i konsten att överleva. Och den sätter ramar för denna konst med naturlagar och begränsade naturresurser. Krapotkin polemiserade i början av 1900-talet mot uttolkarna av Darwins evolutionsteori och hävdade att naturens överlevnadsrecept inte alls talar för konkurrens och den svagares nitlott. Kampen för tillvaron föreslår i stället variation, undvikande av konkurrens inom arten och omställning inför nya sakförhållanden för att möta risken för konkurrens. Krapotkins beskrivning gjorde bilden av naturen bredare, djupare och gav mer att välja från.
För naturen utser inga sociala lagar och den anvisar inte vilka de rätta handlingarna och de rätta samhällena är. Sådana val kräver etisk och politisk reflektion med utgångspunkt i kritik av den egna positionen. Emma Goldman fångade läget: ” Måste livet på jorden för evigt organiseras som en oceanångare med stora tjusiga hytter och lyxmat för några få utvalda, samtidigt som den stora massan på nedre däck försmäktar av smuts och förorenad luft? Varken oövervinnerliga yttre eller inre krafter tvingar människan till sådant liv. Det är okunnighet och likgiltighet som upprätthåller dessa förhållanden.”( Mother Earth Bulletin, nr 1 och 2 1906 -07)
Den naturliga lathunden för relationer existerar inte; varken naturen eller ”utvecklingen” kan avgöra saken. Platta organisationer, jämställdhet och jämlikhet, sex med andra vuxna människor oavsett genitalier och kategorier är rätt, inte för att det är naturligt eller onaturligt, utan för att det ökar friheten och chansen till ett gott liv för alla. Därför kan diskussionen äntligen koncentreras på det som är beroende av fakta men som inte går att slutleda ur fakta: hur är hållbara och schysta människosamhällen beskaffade? Mellanmänskligt och mellan människor och andra arter? Vad är möjligt, önskvärt, oprövat? Vad är rätt?
Såväl undergång som överlevnad är uttryck för natur. Mänsklig natur eller kosmisk natur. Om 6,5 miljarder år bränner solen upp vår planet, konstaterar sexåringen lakoniskt i tv-soffan. Och ja, också detta faktum är ”naturligt”.
Lisa Gålmark
