”Jag gillar inte ytliga kindpussar”
Louise Boije af Gennäs beskriver hur en tragedi splittrar en vänkrets
Louise Boije af Gennäs tycker att vänskap är minst lika intressant som kärlek.
– Men jag gillar inte det ytliga, där ingen säger ett skit. Att vara ärlig gör att man kommer närmare varandra.
”Blå koral” är andra delen i en trilogi om ett gäng vänner mellan 30 och 40 år i Stockholm. Stora sprickor uppstår när en av personerna drabbas av tsunamin 2004.
– När nöden är som störst vill man gärna tro att man skulle finnas där. Tyvärr är det lätt att tänka att man ändå inte kan hjälpa. Men man behöver inte vara någon terapeut, ibland kan det räcka att komma över och laga middag.
– Jag vet själv perioder där jag inte funnits där för en vän som jag borde. Jag förstod helt enkelt inte.
Gillar djupa frågor
Vi träffas på ett café, och Louise Boije af Gennäs kommer från flyget efter en författarkväll i Kalmar. Hon är fortfarande upprymd över att det blev en så livad diskussion kvällen innan.
– Jag tycker inte om ytligt kindpussande och samtal när ingen säger ett skit. Jag älskar att ställa oväntade frågor till folk och komma ner på djupet.
Själv har hon vänner från lite olika perioder av sitt liv.
Några har hon känt sedan tonåren. En del har kommit till genom familjelivet med man och två barn.
När hon var tillsammans med den lesbiska författaren Mian Lodalen kring 1996 fick hon plötsligt en helt ny vänkrets.
– Där kom jag, överklassbruttan, in i deras radikala Södermalmskrets. Men som gammal feminist var det som att komma hem, säger hon och ler vid tanken.
Vad är det för skillnad på en tjejmiddag med det gänget, och med dem från dina rötter i Bromma och på Östermalm?
– Haha, ingen! Utom ideologiskt. När kvinnor träffas i grupp och äter och dricker vin slängs alla hämningar över bord. Kvinnor överlag har lätt för att få kontakt med varandra och utbyta erfarenheter. Det finns ofta en enorm generositet. Jag blir galen på dem som hävdar att inte kvinnor kan umgås i grupp – det är verkligen en myt.
– Och det var ingen av mina gamla vänner som dumpade mig för att jag träffade Mian. Det var bara ”Jaha, nu har Louise träffat en tjej. Spännande”.
När vi pratar om det — i en intervju jag gjorde med dig 1996 sa du att de flesta kan bli förälskade i någon av sitt eget kön om de bara släpper spärrarna. Tror du det fortfarande?
– Ja. Jag var extremt förälskad i Mian, men har inte blivit kär i någon annan kvinna varken före eller efter det. Jag fick enormt många brev där folk berättade att de varit med om samma sak, men aldrig vågat säga det till någon. Jag undrar hur stort mörkertalet för den här lilla falangen är..!
Odräglig böghatare
Åter till boken, där Louise Boije låter en av huvudkaraktärerna, Jalle, vara homosexuell. En annan i kretsen, den ganska odräglige Victor, avskyr bögar – och säger det också. Till slut blir det mer än vad Jalle står ut med.
Vad har du själv svårt att förlåta?
– Medveten elakhet och översitteri. Däremot tror jag på att våga säga obekväma saker. Riktigt goda vänner kan ta det, om syftet är gott och man vill komma ännu närmare varandra.
Vet mer
Namn: Louise Boije af Gennäs.
Ålder: 51 år.
Yrke: Författare, dramatiker.
Familj: Maken Calle, Carl-Axel, 12, Elsa, 9.
Bakgrund: Studerat journalistik och litteratur i USA. Romandebuterade med ”Ta vad man vill ha” 1991. Blev mycket uppmärksammad för ”Stjärnor utan svindel”, om lesbisk kärlek, 1996. Skrivit tv-manus, bl a till ”Rederiet”, och pjäser.
Aktuell: Med romanen ”Blå koral” (Albert Bonniers).
Läser just nu: ”Kaddish på motorcykel” av Leif Zern.
Favoritförfattare: Jane Austen, Hjalmar Söderberg.
Fråga från
... Bob Hansson som intervjuades förra lördagen.
Vilket klasshat formar samhället mest – det uppåt eller det neråt?
– Inget. Klasshat formar inte utan river bara ner. Det är vedervärdigt åt båda håll, ingen kan hjälpa var den är född. Att hata är inte konstruktivt, det är bättre att jobba politiskt i stället.