Kvinnofällan och Hillarys misstag
Åsa Linderborg om varför det är fel att rösta efter kön
Om Hillary haft snopp och Bill snippa, då hade Hillary blivit president 1992 eftersom hon är hjärnan i det gänget. Nu råkade könsdelarna sitta tvärtom, så hon fick vackert stå tillbaka för sin man.
Glastaken sitter överallt, det tjockaste är ofta monterat i det egna hemmet.
Men 2016 var det ändå Hillary Rodham Clintons tur.
Varför ska jag rösta på Hillary? frågade jag en av Clintons valarbetare förra veckan, en kvinna som modigt nog trängt sig in bland Donald Trumps supportrar utanför Trump tower i New York.
För att Trump är galen. Och för att Hillary är kvinna, var hennes svar. Sen lade hon till lite uppgiven, att egentligen var Bernie hennes guy.
Hillary blir förbannad när Trump säger att hon spelat ut könskortet, men det var ju det hon gjorde. Det första och sista hon sa, var att vi ska visa att det går att krossa glastaket, att det skulle vara en milstolpe med henne i Vita huset.
Först en svart president och sen en kvinna. Så får historien av förtryck äntligen sin slutpunkt, den amerikanska demokratin fulländas och alla medborgares intressen tillgodoses.
Den här sortens ytliga symbolpolitik är vämjelig.
Storbritannien hade en gång en kvinnlig premiärminister som tredubblade barnfattigdomen från 7 procent 1979 till 24 procent 1992 (Göran Therborn, Ojämlikhet dödar, 2016). Kvinnor kan vara hur brutala som helst.
Frankrike har inte heller haft någon kvinnlig president, men de har stor chans att få en nästa år. Är det roligt eller skrämmande?
Det är alltid enklare att tänka att alla andra länder borde våga släppa fram kvinnorna, men ingen svensk skulle på allvar rösta på Anna Kinberg Batra 2018 bara för att Sverige ska få sin första kvinnliga statsminister. Socialdemokraterna försökte köra det tricket 2010, men det funkade inte.
Det är förnedrande att förminskas till sitt kön, både som väljare och politiker.
Många ropar nu på att Michelle Obama ska ställa upp 2020. Okej, hon är den coolaste katten i stan men en sådan kandidatur skulle bara bekräfta det som folk är så hjärtligt trötta på: en politikerklass där makten går i arv.
Det påstås att Hillary är föraktad just för att hon är kvinna. Så är det säkert för många, men det finns andra skäl att inte gilla henne. För mig är Hillary Clinton två olika människor. Jag tycker om den ena men inte den andra.
Med intensiv värme tänker jag på privatpersonen Hillary.
Det är rörande att se hur hon, helt ointresserad av yttre attribut, coachade fram sin man till guvernör i det lilla Arkansas. Hur hon tvingas ta emot kritik för att hon (ännu) inte bär sin mans efternamn, utan envisas med sitt eget Rodham. Alla frågor hon tvingas svara på om varför hon ännu inte har barn. Varför hon inte är hemmafru, utan satsar på en egen karriär.
Jag njuter av bilderna när hon bjuder pressen på egenbakade kakor för att täppa till käften på drevet mot hennes alltför jämställda person.
Allt det här kan jag identifiera mig med.
Och när jag tänker på hur hon tvingades titta på medan världen gottande sig över oralsexet i ovala rummet, vill jag bara gråta.
Den andra Hillary, maktmänniskan, har jag svårare att tycka om. När jag ser facit över hennes utrikespolitik, blir jag rädd på riktigt.
Trots Donald Trumps alla fula och fräcka uttalanden om kvinnor, var det många kvinnor som röstade på honom. Hans supportrar var inte bara vita män. Än en gång förvånas kommentariatet över att arbetarklassen faktiskt är tvåkönat (och mångkulturellt).
Även arbetarkvinnor lider av frihandel, globalisering, stagnerade reallöner, arbetslösa makar i industrisamhällen som stängt ner, bostadsområden som förslummats, barn som hamnar i droger och kriminalitet. 72 procent av de tillfrågade i Reuters/Ipsos stora mätning på valnatten sade att traditionella politiker och partier bryr sig inte om sådana som mig.
Det är dessa människor som Hillary kallat för ömkansvärda. Med detta enda klassföraktande uttalande förlorade Clinton dem som lever långt från hennes egen jetsettillvaro med hemhjälp och tjänare. Det här betydde långt mer än FBI:s sliriga soloåkning i valets sista skälvande minut.
Om man till detta jämför de två valfilmer som respektive kandidater totade ihop sista dygnet, förstår man verkligen varför den ena vann de röster som den andra helt sket i.
Trump gör ett svep över en massa helt vanliga, arbetande människor och nedlagda arbetsplatser, han pratar om ett vi som ska ta tillbaka det som eliten har snott.
Hillary Clinton låter kameran stanna vid henne i ett slutet ämbetsrum med tunga möbler och gardiner. I vit designdräkt säger hon, att hon ska jobba dygnet runt för medborgarnas bästa. Där finns inget vi, där finns bara ett jag, en pärlbehängd duktig flicka som talar till människor om hennes enorma kapacitet utan att förstå, att dem hon talar till sliter så in i helvete för att få livet att gå ihop.
Jag skulle aldrig rösta på Clinton för att hon är kvinna. Däremot skulle jag rösta på henne för att Trump är misogyn.
När överklassclownen Trump påstår att en journalist som gjort sitt jobb – det vill säga hon fick honom mållös – att hon blöder här och där, ja då beter han sig så plumpt att man vill bita sig själv i blygdläppen för att kvickna till från chocken. När han sedan kallar Clinton a nasty woman, vill man att jordens alla män ska be om en kollektiv ursäkt.
Trumps utfall drabbar alla kvinnor, men för att förstå valresultatet måste man veta att kvinnor reagerar mer eller mindre starkt på den här typen av verbala aggressioner.
Forskning visar (så som svenska Fanny Ambjörnsson och brittiska Beverly Skeggs) att skällsord som till exempel hora tas emot på olika sätt beroende på vilken klasstillhörighet man har. Medelklasskvinnor är ofta mycket känsligare för såna slängar än kvinnor från arbetarklassen, som har större eller i alla fall andra strukturella problem att brottas med.
Vissa använder till och med den lättklädda prylen som en karriärstrategi. En av dem är Melania Trump, arbetartjejen och utvikningsbruden från Slovenien. Hon har kapitaliserat sin kropp för att ta sig in i en krets hon aldrig annars hade haft tillträde till. Och voilà, nu är hon first lady!
Någon borde öppna en dossier för alla nedsättande uttalanden vi kommer få höra de kommande fyra åren om Melanias bimboaktiga öststatslook. De som stödde Clinton ska få sina kvinnoföraktande uttalanden arkiverade i en egen låda.
Jag hade nog kunnat engagera mig för Hillary om hon valt Elizabeth Warren till sin vicepresident i stället för abortmotståndaren Tim Kaine. De två tillsammans hade verkligen kunnat utmana patriarkatet, men nu gick ju inte det eftersom Warren är för röd. Och dessutom kvinna. Två brallisar är åtminstone en för mycket.
Det fanns andra argument för att rösta på Hillary än att hon är kvinna. Det viktigaste handlade om en bättre fördelningspolitik och höjda minimilöner – något som verkligen skulle gynna de sämst ställda, av vilka de flesta är kvinnor. Det var därför som jag höll på Hillary Rodham Clinton i det här valet.
PODD: Striden om aborträtten
Podcasten Aftonbladet Daily diskuterar Alabamas abortlagar och den globala striden om aborträtten.
Lyssna iTunes (iPhone) Acast Spotify