När polisen fick göra vad som helst
Petter Larsson om lärdomarna efter Göteborgskravallerna 2001
På förmiddagen den 15 juni 2001 bröt kravallerna ut på Avenyn i Göteborg, efter att polisen angripit en demonstration med hästar och hundar. 150–200 personer, varav ett par dussin mycket aktiva, byggde barrikader, tände eldar, viftade med flaggor, kastade sten mot polisen och krossade skyltfönster.
Det hela var över på tre kvart.
Aktivisterna tog sin våldsamma revansch för att polisen dagen innan hade stängt in hundratals demonstranter på Hvitfeldtska gymnasiet.
Polisen fick grönt kort att göra precis vad som helst.
Och Göteborg 2001 fick sin ikoniska omslagsbild.
Men Avenyn var bland det minst viktiga som hände de där tre dagarna för femton år sedan.
De som var med upplevde något mycket mer skrämmande.
Vi såg en illa förberedd och livrädd poliskår som kastade gatsten på demonstranter och misshandlade folk till höger och vänster. Som körde vapen i ansiktet på sovande tonåringar och kastade sexistiska och rasistiska okvädingsord omkring sig. Som olagligen ringade in hundratals fredliga demonstranter och höll dem i timtal. Som vittnade falskt.
Och som för första gången i modern tid sköt skarpt mot demonstranter och var millimeter från att döda en ung man. Bara för att sedan förvanska en bevisfilm i rätten, så att de framstod som mer hotade när de sköt än de i själva verket var.
Poeten Bob Hansson uttryckte känslan: ”Vem ringer man när det är polisen man är rädd för?”
Vi såg politiker från Ulf Adelsohn till Göran Persson och Gudrun Schyman som hetsade på hatvågen och talade om ligister, fascister, terrorister. Socialdemokraterna i Göteborg delade ut rosor till polisen.
Och vi såg medier som gick maktens ärenden utan frågor. Vapen, nödvärnsskott, en gulhårig tysk terrorist, de svalde allt. De gjorde sig helt beroende av poliskällor och vevade rubriker om våldtagen stad, krigszon och angrepp på demokratin. En bildbyrå lät till och med käckt polisen titta på opublicerade foton för att kunna jaga demonstranter.
Det var först en tid efteråt som journalisterna vaknade, inte minst genom stora insatser av Erik Wijk, Dan Josefsson och Uppdrag granskning.
När efterspelet kom såg vi domstolar som dömde aktivister på löpande band till strängare straff än sedvanligt, men lät poliserna gå fria. 170 poliser anmäldes, fem åtalades, ingen fälldes.
Man skulle kunna tala om systemkollaps. Men mer rättvisande vore kanske att säga att systemet visade upp sig just som ett system: makten slöt leden och talade med en enda röst.
På den andra sidan stod en generation blåslagna och demoniserade demonstranter från den globala rättviserörelsen, vars illusioner om den mjuka svenska demokratin hade krossats.
Detta är den mest självklara lärdomen nu 15 år senare: Att även ett under normala omständigheter väl fungerande demokratiskt samhälle som det svenska kan bli totalitärt i en handvändning när makthavarna känner sig hotade.
Det har skett på många andra håll.
I Danmark, som inför klimattoppmötet 2009 skapade nya demonstrationslagar för att kunna straffa ickevåldsdemonstranter och låsa in folk preventivt – lagar man sedan använde för att spärra in hundratals oskyldiga demonstranter.
I Spanien, som under trycket från Indignados massprotester 2013 införde vad som förmodligen är Västeuropas hårdaste lagar, med bland annat hundratusentals kronor i böter för att delta i en sittblockad eller fotografera en polis.
I Frankrike i dag, där polisen i detta nu försöker kväsa protesterna mot de nya arbetsmarknadslagarna med gummikulor, vattenkanoner och terroristlagstiftning.
Efter Göteborg vet vi att Sverige inte är något undantag.
Men det finns även politiska lärdomar att dra från det tidiga 2000-talets mobiliseringar.
Här fick ju idén om lösa nätverk av progressiva organisationer, som kunde enas kring en minsta gemensamma nämnare, fotfäste. Genom att alla var fria att framföra sina egna krav med sina egna metoder, kunde man bygga enormt breda allianser utan att flyga i strupen på varandra.
Det var en pragmatisk nödvändighet, men i efterhand kan man konstatera att det gav få verkliga resultat. Man vann uppslutning, men på bekostnad av enighet. Att militanta smågrupper, besatta av att upprepa succén från Seattle 1999 där demonstranterna tillfälligt lyckades stoppa Världshandelsorganisationens möte, använde handlingsutrymmet för konfrontationer, gjorde inte saken bättre.
Förmodligen krävs i stället större samsyn och närmare samverkan med partier, som kan omvandla rörelsernas krav till realpolitik.
I Göteborg samsades rena EU-motståndare, som såg lösningen på globaliseringens problem i en återgång till nationellt självbestämmande, med dem (oss) som i stället bejakade internationaliseringen, men krävde att de övernationella strukturerna skulle demokratiseras. Motsättningen löstes – tillfälligt – genom att man höll två olika demonstrationer.
Där är vi inne på en annan lärdom: om det var en halvdålig idé att ropa på utträde för 15 år sedan, så är den ännu sämre i dag, i en tid då chauvinismen håller på att slå sönder Europa.
Bara månader efter Göteborg förde krigsvindarna från USA upp säkerhet, nationalism och hat mot främlingar högst på dagordningen. Denna rädslostyrda politik, där framtiden betraktas som en livsfara och inte som en möjlighet, passade högern utmärkt. De eldar på de räddas rädsla och de missnöjdas missnöje, men inte mot den verkliga makten, utan mot invandrare, mot feminister, mot våra egna grannar och arbetskamrater. När förorten brinner talar de om ras – omdöpt till kultur – aldrig om klass. När skolresultaten faller är boven de nyanlända, aldrig privatskolornas vinstjakt. När statsbudgeten töms, är problemet socialbidrag, sjukskrivningar och flyktingmottagande, inte skattesänkningar och skatteflykt.
I land efter land har nu den växande radikalhögerns nationalism fått fäste långt in i etablissemanget, medan de övernationella institutionerna allt oftare står för något slags civilisation och förnuft.
Det är främst den tyska regeringen, inte Valutafonden eller Europeiska Centralbanken, som lagt Grekland i ruiner.
När flyktingkrisen får stat efter stat att stänga sina gränser i ett ovärdigt svarte petter-spel och när man vill inskränka den fria rörligheten för medborgarna, då är det från EU-kommissionen och Europaparlamentet protesterna hörs.
När nationella politiker vill knäcka asylrätten, då är det FN:s flyktingkonvention och EU:s skyddsgrundsdirektiv som står i vägen.
I nästa vecka finns en uppenbar risk att Storbritannien som första land någonsin lämnar unionen. Den dominoeffekt det skulle kunna skapa, när kontinentens viktor orbanar, marine le pennor eller jimmie åkessöner ser att vägen ut har öppnats, skulle kunna bli förödande.
Ett Europa som åternationaliseras under trycket från radikalhögern – omröstningen i Storbritannien liknar allt mer en omröstning om invandringen – är en skräck som får de nyliberala byråkraterna i Bryssel att plötsligt framstå som mer resonabla.
Den sista lärdomen är mer hoppfull. Vänstervågen med toppmötesprotester och sociala forum visade att det går att mobilisera kring frågor om ekonomisk jämlikhet och internationell solidaritet även på 2000-talet. Det var fullt möjligt att rikta det sociala missnöjet mot de ekonomiska eliterna och deras politiska kumpaner.
Den möjligheten har inte försämrats. Enligt Ronald Inglehart, mannen bakom World Values Survey, har stödet för minskade ekonomiska klyftor ökat rejält i de flesta länder under de senaste 25 åren. Det speglas i Podemos, i Jeremy Corbyn, i Bernie Sanders.
I Sverige listar år efter år 50–60 procent fattigdomen som det största globala problemet – ingen annan fråga är i närheten. Samtidigt har det helhjärtade stödet för inkomstutjämning femfaldigats sedan andra halvan av 90-talet.
2013 slog svenska folkets stöd för den offentliga sektorn och motstånd mot skattesänkningar nytt rekord. Stödet för privatiseringar har rasat stadigt sedan 2010.
Generation Göteborg tog rejält med stryk i politiken, i pressen och på gatorna.
Men deras jämlikhetspatos har förmodligen starkare stöd i dag.
