En seger för det fria ordet
Leo Lagercrantz och Åsa Linderborg om två modiga kollegor
Strax efter klockan 11 i går kom telegrammet från Reuters som utlyste febril aktivitet på de svenska nyhetsredaktionerna: ”Etiopien benådar de två journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye.”
Den här gången var det på riktigt. Inget mer ”snart”, ”i januari”, ”före midsommar”.
Inga fler grusade förhoppningar. Ingen mer tyst diplomati.
I stället en euforisk lättnad.
Det här är inte en seger för UD, det är en seger för den fria journalistiken.
Världen är ett farligt ställe, och journalister som vill beskriva den måste ta stora risker och ibland även bryta mot lagar och regler. Schibbye och Persson är två rutinerade journalister som åkte till Ogaden för att på liv och död skildra liv och död. Olagligt – för det är enda sättet att ta sig in där. Syftet var att ta reda på sanningen om ett svenskt bolags påstådda inblandning i människorättsbrott som innefattar folkfördrivning, systematiska sexuella övergrepp, våld och mord.
Det reportaget blev aldrig skrivet. I stället blev det ett brutalt gripande av etiopisk militär; ett skott i armen, en Kafkaartad rättegång där åklagaren lade fram fabricerade bevis och en elvaårig fängelsedom för ”främjande av terrorism”.
Men ett inställt reportage är också ett reportage.
Martin Schibbye och Johan Persson har öppnat ögonen för Sveriges verksamhet på Afrikas horn. Därigenom har de återerövrat en kontinent som tidigare var ett stolt svenskt bevakningsområde.
De har fått oss att vilja veta sanningen om vad som hände i den somaliska öknen när ett svenskt börsbolag började leta olja och gas där. De har fått oss att bli engagerade i tusentals människor som blivit fördrivna eller mött död. De har fått svenska pensions- och småsparare att sätta press på sina placerare: Vi vill inte göda människorättsbrott.
Just genom att de ”misslyckades” har de visat på den grävande journalistikens ohyggliga villkor. De tillhör en kader journalister som mediehus inte längre anser sig ha råd med. Idéer om riskfyllda reportage bemöts med orden: ”Åk i väg och skriv ihop något, så läser vi. Vi lovar inget.” Inga försäkringar, inga chefredaktörer som backar upp ekonomiskt och juridiskt.
Utrikesbevakning är både farligt och dyrt. Och ofta omöjligt. Vietnamkriget var det sista kriget som utspelade sig oretuscherat inför fria journalister ögon.
Den som i dag vill skildra en konflikt måste bädda in sig med krigsherrarna eller ta skydd bakom gerillan. Enklast är att skriva av ett TT-telegram eller sitta på presskonferenser och rapportera klichéer.
Schibbye och Persson försvann i en tid när det vanliga är att journalister och politiker just försvinner – men inte i brutala regimers fängelser, utan till pr-byråerna. Ett lämmeltåg av statsmän och publicister har de senaste åren gått över till pr-branschen, blivit guns for hire. En krisande mediebransch och ett näringsliv med ett till synes obegränsat behov av public relations har drivit på utvecklingen.
Somliga behöver inte ens byta sida. Utrikesminister Carl Bildt har kunnat snubbla fram och tillbaka mellan politiken och näringslivet. Kritik mot detta avfärdas regelmässigt som ”okunskap” och ”avundsjuka”.
Martin Schibbye och Johan Persson har sökt sig så långt bort från pr, tomma ord och snabba cash som man kan komma. Deras märkliga resa har påmint oss om journalistikens kraft. Om att den, när den är som bäst, är livsviktig för demokratin. Och livsfarlig för makthavarna.
När planet med Schibbye och Persson satt ner hjulen på svensk mark återstår många obesvarade frågor:
1) Hur har säkerhetssamarbetet mellan utrikesdepartementet, Lundin Petroleum och den etiopiska säkerhetstjänsten – ett samarbete som Lundindirektörer själva bekräftat – sett ut?
2) Hur mycket bör egentligen utrikesförvaltningen stötta en bolagsgrupp som Lundin? Det har i dokument framkommit att UD backat upp Lundins närvaro i Etiopien, att man i stället för att uttrycka oro för brott mot mänskligheten oroat sig för att bolaget ska få ”imageproblem”.
3) Varför snokade Lundingruppen runt på Martin Schibbyes blygsamma blogg samma dag som han landade i Kenya? Skedde det ett informationsutbyte mellan Lundin, den etiopiska regimen och UD innan Schibbye och Persson reste in i Ogaden?
Det finns goda skäl att tro att landets nyhetsredaktioner kommer att ta tag i dessa frågor, då den kollegiala uppslutningen – oavsett ideologisk färg – kring Schibbye och Persson har varit total.
Sämre har det varit med politikernas insats. När det blev känt att Schibbye och Persson gripits, bagatelliserade Carl Bildt det inträffade genom att jämställa journalister med turister: ”Det här är ju ett område där vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område.”
Kommentaren väcker alltjämt frågor: Farligt för vem?
Journalisterna? Den etiopiska regimen? Eller Carl Bildt själv?
Den sistnämnda frågan blev inte mindre aktuell av att Bildt i ”Skavlan” blåljög om sitt och Lundins engagemang i Etiopien. Under några dagar fick han medierna och svenska folket att tro att det var Skavlan som var dåligt påläst, och att Dagens Nyheter, som tog upp saken, inte visste vad de pratade om.
När Ekot tog fram fakta om Bildt, Lundin och Etiopien som visade att Bildt ljugit – och det i en situation som redan var besvärande nära jäv – bestämde sig Bildt för att aldrig mer yttra sig om saken.
Många ministrar har fått gå för mindre, men inte Carl Bildt.
Men det är inte bara utrikesministern som gjort bort sig.
Håkan Juholt och Urban Ahlin gav båda sitt fulla stöd – åt Carl Bildt.
Det behövs en diskussion kring svenska mediers bevakning av svensk verksamhet utomlands.
På kort tid har Sveriges regering eller svenska börsbolag blivit påkomna med att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, hjälpa diktaturer i Centralasien att kontrollera medborgarna, stoppa sanktioner av Syrien och underlättat bombningar av Irak.
I en normal situation hade vart och ett av de uppräknade exemplen lett till att företagsledare fått avgå och att ministrar har sparkats. I dag räcker det ofta med att en presschef intygar att verksamheten ”gynnat den demokratiska utvecklingen” för att det sedan ska bli tyst.
Det finns dubbel anledning att fira att Martin Schibbye och Johan Persson äntligen släpps. De har vunnit sin frihet och Sverige har fått tillbaka två journalister som vågar ta i de tunga frågorna.
Så välkomna hem! Ni behövs!