Att slopa straffrabatten för unga är dårskap
Politiken har inte alltid med verkligheten att göra
Straffrabatten slopas för personer mellan 18 och 20 år som begår brott värda minst ett års fängelse. Det meddelade regeringen i dag.
Det är dårskap.
Men det är lite mindre dårskap än det kunde ha varit.
Argumenten för straffrabatt för unga är nämligen mycket tunga.
Brottsligheten bland ungdomar har gått ner under senare år. Det gäller även den grova brottsligheten. Något akut behov av breda straffskärpningar är av det skälet svårt att se.
All forskning pekar samstämmigt på att personer under 25 år ofta inte är mogna nog att fullt ut förstå konsekvenserna av sina handlingar.
Unga människor utvecklar dessutom lättare en kriminell identitet om de sätts i fängelse med äldre brottslingar, och återfallsrisken ökar.
Det är inte jag som påstår detta. Det är Ungdomsreduktionsutredningen (SOU 2018:85).
”Sammantaget innebär utredningens konstateranden[…] att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare”, sammanfattade man kunskapsläget.
Dessutom skulle det bli väldigt dyrt att spärra in småbrottslingar under längre tid, och forskningen visar att hårda straff generellt inte har någon avskräckande effekt.
Ändå var utredningen via sina politiska direktiv tvingad att förslå att alla ungdomsrabatter för 18-20-åringar skulle slopas. Det magiska argumentet var som vanligt att politikerna ville komma åt ”gängen”.
Jag sätter inte ”gängen” inom citattecken för att de inte utgör ett verkligt problem – det gör de – utan för att de samtidigt förvandlats till ett politiskt mantra som används för att legitimera en stadigt eskalerande repression, vare sig denna är effektiv eller inte.
Två av utredningens egna experter tog bums sin hand från förslaget och förespråkade en mycket bättre idé: Istället för att slopa alla rabatter, borde man göra det möjligt att vid just vissa fall av grov brottslighet döma de unga som vuxna.
Och faktum är att regeringen har lyssnat på dessa förnuftets röster. Den modell man nu föreslår – där man riktar in sig på enbart grövre brott – blir betydligt pricksäkrare.
Men om kriminalpolitiken förlitade sig på den kunskap som faktiskt finns – det som lite tjusigt brukar kallas evidensbasering – vore det logiska snarare att utöka straffrabatterna upp till 25 år, eller i vart fall behålla de rabatter som funnits.
Det vet förmodligen justitieminister Morgan Johansson också. Men i en politisk verklighet som inte alltid har överdrivet mycket med den verkliga verkligheten att göra, utan som fastnat i en budgivning om hårda tag, vore det naturligtvis helt omöjligt.