Quentin Tarantino anklagas för rasism
Carl-Michael Edenborg om nya filmen och kung fu-mästaren Bruce Lees dotters attack mot stjärnregissören
Quentin Tarantinos nya långfilm har i dag Sverige-premiär. Han har trollbundit publiken genom sin personliga blandning av högt och lågt, våld och sårbarhet, filmreferenser och intensiva dialoger. Bland storverken finns Pulp fiction, Kill Bill och The h8ful eight.
Inte minst har hans filmer stuckit ut genom sina porträtt av kraftfulla, självständiga kvinnor och afrikanamerikaner. Tarantinos nionde långfilm, Once upon a time in Hollywood, bryter inte förtrollningen. I denna komplicerade kärleksförklaring till 1969 års Hollywood serveras publiken många klassiska Tarantinismer: ömsinta omskapelser av klassiska filmscener, närgången fotfetischism och överraskande brott mot kända historiska fakta i för övrigt in i minsta detalj korrekt återgivna skildringar.
Leonardo DiCaprio och Brad Pitt spelar nära vännerna Rick Dalton, en typecastad Hollywood-hårding på dekis, och krigsveteranen Cliff Booth, före detta stuntman, numera Daltons privatchaufför. DiCaprios och Pitts innerliga samspel ger ”bromance” en fördjupad innebörd.
Filmen byggs skickligt och hotfullt upp mot finalen: Charles Manson-sektens massmord natten mellan den 8 och 9 -augusti 1969, på bland andra regissören Roman Polanskis höggravida hustru, skådespelerskan Sharon Tate – här elegant gestaltad av I, Tonya-stjärnan Margot Robbie. Tragedin var en händelse som många ser som en avgörande vändpunkt; där och då förvandlades hippiernas rosenskimrande flower power-rörelse till mörk, missbrukande, mordisk.
I Tarantinos nästan barnsligt drömlika tolkning av händelserna kommer ex-stuntmannen Cliff Booths förmåga till handfasta, våldsamma ingripanden till användning. Och för att göra denna förmåga trovärdig ger Tarantino publiken en tillbakablick som också förklarar varför Booths stuntmankarriär kraschade:
Några år tidigare jobbar Booth som stuntman under en av kung fu-mästaren Bruce Lees filmer. Under en paus skryter Lee, här spelad av Mike Moh, om att han lätt skulle kunna besegra Cassius Clay/Muhammed Ali med sina händer, vilka ”är registrerade som dödliga vapen”. Booth protesterar fnissande och de båda hamnar i fajt.
Första ronden vinner Lee, andra ronden Booth. Tredje ronden får du se.
Det är dock inte därför som dessa korta filmminuter har blivit omtalade, nej: Bruce Lees dotter Shannon lät i slutet av juli meddela att hon var upprörd över Tarantinos nedlåtande porträtt av hennes far. Hon menade att han inte alls var arrogant utan att filmens Lee är en karikatyr.
Hon tillade att bilden av honom var fylld med lika mycket rasism som han själv varit tvungen att kämpa mot i slutet av 60-talet för att få göra sina filmer.
Och, kan jag tillägga, för att få driva sin kampsportskola – även mot kinesers rasism, vilka inte gillade att Lee undervisade västerlänningar.
Tarantino lär vara känslig för skandaler ända sedan Uma Thurman förra året avslöjade att han nästan fick henne -dödad under inspelningen av Kill Bill. Och även om han sedan början av sin karriär är luttrad inför frågor om det myckna våldet i hans filmer (standardsvar: man måste skilja på film och verklighet), är han inte lika van vid rasismanklagelser: hans hantering av afrikanskamerikanska karaktärer har ofta lyfts fram som fördomsfria.
Samtidigt har han, precis som deckarförfattaren James Ellroy, en förkärlek för att skildra vita, våldsamma ”bad men” och lägga alla slags fördomsfulla one-liners i deras munnar.
Möjligen är en scen där Bruce Lee förnedras lättare att göra på grund av att rasism mot asiater ofta passerar lättare än den mot latinamerikaner, afrikanamerikaner och araber. Ända sedan 1800-talets skräck inför den ”gula faran” har ”orientalen” varit en intelligent och strävsam stereotyp, inte en slö och dum.
Kanske är det på grund av Lees just asiatiska ursprung, och föreställningar om ”orientalen”, som det runt hans öde har uppstått en modern myt, ”The curse of the dragon”, den ”förbannelse” som sägs vila över Bruce Lee och hans omgivning.
Bruce Lee, född i drakens år, dog redan 1973, bara 32 år gammal, under inspelningen av hans femte långfilm, som skulle komma att bli hans stora genombrott, om än postumt: Enter the Dragon. Dödsorsaken var av allt att döma en allergisk reaktion mot en ingrediens i en vanlig huvudvärkstablett.
Bruce Lees fjärde långfilm var inte färdiginspelad vid hans död. Men efter några år lyckades man halvtaffligt komplettera tagningarna och släppa den under namnet Game of death (1978). I en scen fejkar huvudpersonen, själv skådis inom martial-arts-filmgenren, sin egen död genom att låtsas att bli skjuten under en filminspelning. Den föregås av en scen där rekvisitören förklarar ”lösa skott”.
Även Bruce Lees son Brandon, född i drakens år 1965, gjorde filmkarriär. Den ändade tyvärr plötsligt med vad som skulle bli hans genombrott, även det postumt, och, som om det inte var nog, hans femte långfilm: goth-actionrullen The crow (1994). När det bara återstod tre inspelningsdagar skedde ett misstag i hanteringen av rekvisitan och Brandon blev skjuten med en riktig kula i bröstet.
Tragedin inträffade bara två månader -före premiären för långfilmen Dragon: The Bruce Lee story, som Brandon tillsammans med mamman och systern varit med om att producera och som handlar om hans fars liv. I den förekommer några svårbegripliga drömsekvenser, där huvudpersonen fajtas med en spöksamuraj, som i en av scenerna vänder sin uppmärksamhet från Bruce Lee till just Brandon.
Tarantino gör åtminstone en tydlig hänvisning till Dragon: The Bruce Lee story i Once upon a time in Hollywood, som enligt honom själv ska vara hans näst sista långfilm: Han tänker bara göra tio stycken under sitt liv. Vad den sista ska vara har han inte bestämt sig för. Och vad 56-åringen tänker göra av resten av sitt liv återstår att se.
Häromdagen svarade Tarantino under en presskonferens i Moskva på Shannon Lees anklagelser.
Föga förvånande backade han inte en tum, utan försvarade sitt porträtt av Bruce Lee.
Han kontrade med att änkan i sin egen bok om legenden skriver att Bruce Lee gjort just det uttalandet om Muhammed Ali, samt att en kommandosoldat med närstridserfarenhet som Cliff Booth nog i praktiken skulle ha besegrat kung fu-mästaren om det handlade om liv och död.
Det är trots allt svårt att skilja verklighet och film.