Klassikern känns ända in i benmärgen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-02-15
Banbrytande regitänk i Tolstojs klassiker Anna Karenina
Den ryske författaren Lev Tolstoj hade ett minst sagt komplext förhållande till teatern. Han brukade förebrå Tjechov att han skrev för denna primitiva konstform och klagade över att Shakespeare var illa nog. Att dessutom behöva stå ut med Tjechovs dramatiska pladder var helt enkelt för mycket.
Därför känns det lite ironiskt att det är Storbritanniens mest berömde pjäsförfattare, Tom Stoppard, som har skrivit manuset till storfilmen Anna Karenina som nu går upp på svenska biografer med Alicia Wikander i en liten, men bländande roll som Kitty. Och att regissören Joe Wright låter den här oerhört vackra och nerviga berättelsen om en rysk societetsdams uppgång och fall utspela sig på en riktig 1800-talsteater, komplett med maskinerier, dammiga sammetsridåer och dragiga loger. Denna plats, klaustrofobisk och överpyntad, blir en metafor för den ryska överklassens tummelplats Sankt Petersburg – en liten fingervisning om att societetslivet bygger på gruppsammanhållning och förställning. Det värsta som kan hända en människa är att bli utslängd från scenen!
Teatern som film alltså. Och det är bara logiskt. En av de största teatertrenderna på senare år har ju varit att förvandla klassiska filmepos till pjäser. I Stockholm har vi till exempel kunnat se Fanny och Alexander på Dramaten, Persona och Petra von Kants bittra tårar på Stockholms stadsteater i mer eller mindre nostalgiska uppsättningar.
Personligen föredrar jag Joe Wrights brutalt dekonstruktivistiska grepp. Det är någonting väldigt filmiskt över det borgerliga teaterrummet, vilket redan Ingmar Bergman visste. Och om det är någon regissör som Wright har låtit sig inspireras av den här gången, så är det Bergman. Vilket i sin tur gör att Anna Karenina skiljer sig från snart sagt alla andra brittiska kostymfilmer. Den är varken kylig eller perfekt välspelad, utan sårig och passionerad – som Keira Knightleys vibrerande porträtt av den viljestarka Anna.
I en intervju med tidningen The Guardian säger Tom Stoppard att Anna Karenina för honom är en berättelse om sex – about falling in lust. Det är den inte för mig. Liksom romanen handlar Wrights film o
m social kontroll och om priset för att försöka smita undan, i synnerhet om man som Anna är född kvinna och aristokrat. Vad är det för nytt med det då? Ingenting. Bara att Wrights banbrytande regitänk aktualiserar Tolstojs klassiska text så att det gör ont ända in i benmärgen.
Vilket påminner om att vårt samhälle blivit lika regelstyrt och våra liv lika marionettartade som en gång familjen Karenins.