Finaste rummet i huset på Island
1976. Vi hyrde ett rum av tant Laufey på Adalstræti 16 precis mitt i Reykjavik. Hon i sin tur hyrde av herr Valdi. Valdi var rik som ett troll och hade köpt upp vartenda hörnhus i centrum. ”Kontrollerar man hörnen så kontrollerar man kvarteren”, sa han.
Vår halvslummiga kåk var en av de äldsta i stan. Kanske den äldsta. Blåste det ute så blåste det inne.
Men läget var oslagbart, mitt emot domkyrkan och Alltinget.
Tant Laufey hade en sexrummare som socialen betalade. Inget badrum, mugg nere vid ytterdörren. Men det fanns ett sprucket handfat att blaska av sig i och så var det inte särskilt långt till närmaste utomhusbad.
Så plötsligt fick tant Laufey ett nytt ställe ett par kvarter bort. Jag och Sibba stod där med jättelägenheten. Vi hade en säng, ett bord, en hemsnickrad bokhylla och några handdukar. Jävlar vad det ekade ödsligt mellan väggarna.
Hyran var på 600 spänn. Valdi inkasserade alltid själv. Men inte från mig. Han vägrade att ha med män att göra när det gällde hyran. Det var frun i huset som gällde. Så var det i alla hörnhusen.
Så flyttade Voitek Gulgowski, polack som gått i landsflykt sedan han dömts för spioneri i Norge några år tidigare, in med oss. Frun och ungarna följde också med.
Sen drabbades jag av akut hemlängtan och flyttade hem till Sverige.
Voitek fick lägenheten. Han sa inte ens tack.
Våran kåk, liksom alla andra kåkar i kvarteren skulle förstås snart rivas och göra Valdi ännu rikare.
Dock – kåken överlevde mot alla odds och blev Reykjaviks skönaste hotell för några år sen.
Mitt gamla rum är det finaste.
Fråga efter rum 206.
Fast hyran har visst gått upp.