”Smärtan fick mig att börja skriva”
Hilary Mantel berättar om sin svåra sjukdom och hatet mot tjocka kvinnor
Hilary Mantel har gjort enorm succé med romanerna ”Wolf Hall” och ”För in de döda”.
I går adlades hon av drottningen för sitt författarskap.
– Mitt liv förändrades totalt när jag blev publicerad första gången.
Brittiska Hilary Mantel är en av dagens största författare. Hennes historiska romaner utspelar sig vid Henrik VIII:s hov på 1500-talet och är fulla av maktspel och ett myller av spännande karaktärer.
Vi träffas när hon besöker Stockholm för att prata om sin senaste bok på svenska, självbiografin ”Skuggan av ett liv”.
– Jag har försökt se mig själv från utsidan, som en romankaraktär.
Såg aldrig sin pappa igen
Och delvis liknar det fiktion: När Hilary var sju år flyttade mammans älskare in i huset trots att pappan bodde kvar. Skvallret i den lilla byn blev en plåga. Efter fyra år tog mamman med sig barnen och sin nye man och flyttade. Hilary Mantel såg aldrig sin pappa mer.
– Först nyligen fick jag veta att han är död. Jag fick en del minnessaker efter honom, ett litet schackspel och fotografier av mig som han sparat.
Hilary Mantel är vänlig, avslappnad och lättsam. Så berättar hon också att hon haft ett ”helt underbart” år - även förutom boksuccéerna:
– Jag vaknar utan smärta och känner mig pånyttfödd. Det är första gången sedan jag var liten!
Alla planer krossades
När hon säger detta spricker hela ansiktet upp i ett stort leende. För hennes liv genomsyras av svår sjukdom. Det började med smärtor i benen när hon var ung juridikstuderande. En rad okänsliga läkare ansåg att värken bara satt i hennes huvud och proppade henne full med psykofarmaka.
– De tyckte att min sjukdom var att jag var så ambitiös, säger hon torrt.
Under perioder blev hon läkemedelsberoende och fick, ironiskt nog, psykiska problem på riktigt.
– Jag hade stora planer, och allt krossades. Men det var smärtan som gjorde att jag började skriva på fritiden, jag kände att jag på sikt behövde en annan karriär än juridiken. Att bli publicerad var en fantastisk vändpunkt. Så det var ett bra val, men jag skulle hellre varit frisk.
Det var hon själv som många år senare listade ut vad hon led av: En svår form av endometrios, en gynekologisk sjukdom. När hon var 27 opererades hennes livmoder bort, och möjligheten att få barn försvann.
Hur handskades du med att du aldrig kunde bli mamma?
– Just då var jag bara glad att jag levde - jag kunde lika gärna dött. En lång tid slog jag det ifrån mig, och accepterade det i alla fall intellektuellt. Men när vännerna började få barnbarn kändes det igen. Nu är det okej.
”Jag kallas smart men fet”
Medicinerna har förvandlat den en gång slanka Hilary. I boken ägnar hon flera sidor åt det. Hon beskriver sig som fet, och berättar att det påverkar omgivningens syn på henne mycket.
– Det finns ett hat mot smala kvinnor, och ett hat mot tjocka. De brittiska tidningarna kommenterar mig med att jag är ”smart men fet”. Jag försöker undvika att läsa.
Du verkar så harmonisk trots allt, hur kommer det sig?
– Jag har haft mycket otur, men mycket tur också. Jag har fokuserat på mitt arbete, jag har en bra man och nära vänner.
Nu väntar läsare i trettio länder på den sista delen i trilogin om Henrik VIII, Thomas Cromwell, Anne Boleyn och de andra. Först skulle den släppts i England redan i år, men det är uppskjutet.
– Pressen kommer inifrån, om den blir bra faller hela min karriär på plats. Därför vill jag inte stressa fram något.
”Wolf Hall” visas på SVT till våren
Namn: Hilary Mantel.
Ålder: 62 år.
Yrke: Författare och kritiker. Utbildad jurist.
Familj: Make, som hon skilt sig från och gift om sig med.
Bakgrund: Bokdebuterade 1985, och har skrivit fjorton böcker, främst romaner. Fick sitt stora genombrott med ”Wolf Hall” 2009. Har fått det prestigefyllda Man Booker-priset två gånger. SVT visar BBC:s filmatisering av ”Wolf Hall” i vår. Jobbar nu också med teater.
Bor: En by i Devon, England.
Favoritförfattare: Amerikanska Annie Proulx.
Läser just nu: - En svensk författare! ”I vargavinterns land” av Cecilia Ekbäck.
Aktuell: Med ”Skuggan av ett liv” (Weyler).