Revolution från topp till tå
Lisa Jonasson bakom årets förstamaj-affish
Första gången jag såg Lisa Jonasson (född 1978) ställa ut var det med stora affischer fyllda med slagordstext: ”Tjejer och negrer är snygga”, eller ”Den kloka flickan säger bara självklarheter”. En sorts spegelvända Barbara Kruger-citat, men än mer grafiskt betonade. Där Kruger haft ett tydligt ärende, svarade Jonasson med den stora tomheten, med ord som krökte sig in i sig själva och vars mening bygger på att betraktaren börjar undra vem avsändaren är. Är det vi allihop, och i så fall, vilka är vi?
Lisa Jonasson gick ut Kungliga konsthögskolan 2004. Under 00-talet drog hon i gång Lisa Jonasson-biennalen, en stöddig spark mot konstvärldens statustänkande internationella glittervärld där biennaler och mässor avlöser varandra i en ändlös dans.
På senare år har Lisa Jonasson arbetat med collage, med former som antyder samband med både serievärlden och med tidigmodernistisk vurm för afrikansk bildkultur. En sorts hällristningar för samtida bruk, ett myller av visuella signaler där framför allt ett motiv dominerar: den mänskliga kroppen.
För Aftonbladet Kultur har Lisa Jonasson gjort en förstamajaffisch som föreställer en kropp – en travesti på Leonardo da Vincis harmoniska mansfigur – som innehåller en massa andra kroppar och ansikten. Texterna runt kroppen skulle kunna vara dess egna utsagor, eller någon annans klotter. Man känner igen både kampkonsten från 1970-talet och samtida serietecknare, men tydligast är ändå Kroppen, Huset, Kampen.
”Kom ihåg att erövra bensinmacken ända in i gördetsjälvhallen!”, blir, åtminstone för mig, en lekfull korsning av ”vi vill inte ha vår del av kakan, vi vill ha hela bageriet”, protesterna mot Shell och naturgasplanerna, och en sorts förvirrad minneslapp som gör revolutionen lika vardaglig som att boka en tid i tvättstugan.
Det är det som är det hisnande med alla dessa kroppar och alla dessa uppfordrande ord. Vi är alla samma lika.