Svenskarnas parti är en nazistisk sekt
Partiprogrammet ett skolboksexempel på nazism
Deras partiprogram hade kunnat användas som skolboksexempel på nazism. De är biologiska rasister – svenskarna förenas 1 000 år tillbaka i tiden av ”gener och blod”. De anser att Sverige ska vara ett ”etniskt homogent livsrum” där bara de som är ”genetiskt lika” oss ska få medborgarskap (hejdå, drottning Silvia!) eller uppbära maktpositioner (hej då Fredrik Reinfeldt, som ju har svarta förfäder!).
Demokratin har lett till ”den kaosartade situation som börjar sprida sig allt mer då dagens statsskick bygger på ansvarslöshet, egoism och folksplittring.” Den ska därför störtas.
Partiledaren har hyllat den amerikanska terroristgruppen The Order, som ”offrade sina liv för att rädda den vita rasen i USA” och manade vid Salemmarschen 2008 till väpnad kamp ”mot mångkulturen.”
Om partiprogrammet mer antyder antisemitism, så är deras propagandaradio och tidningar indränkta i konspirationsteorier om judisk världsmakt. Här framförs också hyllningar till tyska nazister. De beundrar apartheid och grekiska Gyllene Gryning och några av partiets aktivister har rest för att hjälpa sina likasinnade i ukrainska Svoboda.
För bara sex år sedan hette de Nationalsocialistisk front.
Men nazister?
Nej, nej.
Redan när Svenskarnas partis ordförande Stefan Jacobsson intervjuades för ett år sedan, i samband med att han flyttade till skånska Sjöbo, påstod han att etiketten nazistisk var helt felaktig. Det där är bara något våra fiender påstår.
Samma budskap repriseras av underhuggarna. ”Det som hände från 1920-1945, där ska vi lära och inte ta efter … Jag anser inte att vi är ett rasistiskt parti, och vi är inte ett nazistiskt parti”, säger den före detta sverigedemokraten Kent Johansson som toppar partiets kommunlista i Jönköping (Jnytt 3 mars). ”Det finns inget om nationalsocialismen i vårt partiprogram”, säger Ludvig Delin som kandiderar i Vänersborg (Ttela 1 mars). ”Nazism är mer en tysk 1900-talsideologi”, säger Björn Björkqvist i Färgelanda kommun (Bohusläningen 1 mars).
Orsaken är förstås att det drar ihop sig till val. Och i det här landet blir inga Hitlerhyllande slagskämpar någonsin valda. Det skedde ju inte ens på 30-talet.
Därför måste det bruna tvättas vitt. Och ibland räcker det att helt enkelt byta ord. Det har de lärt av både Reinfeldt och Åkesson.
Kan Moderaterna framgångsrikt kasta pärlhalsbanden och kalla sig det nya arbetarpartiet, och kan Sverigedemokraterna få folk och medier att tro att de är ”invandringskritiska”, snarare än främlingsfientliga och rasistiska, så varför skulle inte uniformerade nazister kunna bli goda demokrater?
Det är så kalkylen ser ut.
Ett stort hinder för att de ska ro i land med denna uppsminkning, utöver partiets ideologiska budskap, är medlemmarnas kriminella belastning.
19 av partiets kandidater på årets riksdagslista är dömda för brott, varav många med koppling till deras politiska verksamhet. Partiledaren Jacobsson själv är dömd för våldsamt upplopp och brott mot knivlagen. Partiet blev rikskänt med knivdåden i Malmö den 8 mars i år, då sex personer knivskars och en fick mycket allvarliga skallskador. De misstänkta gärningsmännen har kopplingar till svenskarnas parti. En av dem, Andreas Carlsson, jagas fortfarande av polisen. Han är tidigare dömd för misshandel, ringa vapenbrott och skadegörelse och kandiderade i förra valet i den skånska kommunen Svalöv.
I valet 2010 fick partiet 681 röster, varav 102 i Grästorp i Västra Götaland, vilket gav ett kommunalt mandat. Sen fick man representation i några kommuner till, när några nationaldemokrater och sverigedemokrater bytte parti.
I år ställer man upp i 35 kommuner, sex landsting och i riksdagsvalet. I kommunerna vill man ”riva upp alla avtal med Migrationsverket, verka för att svenska, närproducerade tjänster och varor ska prioriteras vid offentliga upphandlingar och för en bostadspolitik som inte utestänger stora grupper av svenskar.” (Minns nu vad de menar med svenskar!)
På så vis ska kommunerna förvandlas till ”trygga svenska oaser i ett annars allt mer otryggt mångkulturellt samhälle.”
Så uttrycks apartheid-tanken på klingande svenska 2014.
Någon större valframgång är dock inte att vänta.
Som mest har partiet kunnat mobilisera 200-300 personer till sina demonstrationer. När Jacobsson valturnerade i Skåne i augusti var det i sällskap med fem åhörare. Under avslutningen i Stockholm samlade man inte ens 200.
Samtidigt som motdemonstranterna i stad efter stad var femtiofalt eller hundrafalt fler.
Det säger något om vilket försumbart stöd som finns för deras åsikter och vilken liten, men farlig, nazistisk sekt detta handlar om.
Och om hur starkt motståndet är.
