Pigan som inte ens Astrid Lindgren höll av
Grattis Lina – 50 år!
Kråkstorparn tycker förstås om att klämma på henne, och lilla Ida kan väl undslippa sig någon smärre vänlighet ibland.
Men annars? Vem bryr sig om pigan Lina?
Alfred simmar hellre bland näckrosorna med Emil än vänslas med Lina på drängstugetrappan. På Emils lista över människor och kreatur han finner älskansvärda förpassas hon till kategorin eljest. ”Och Lina vet jag just inte, jag varken tycker om henne eller inte tycker om henne … ho får gå här som katta ungefär.”
Tonen i köket på Katthult är förvisso inte rå, men den är heller inte särskilt hjärtlig, åtminstone inte när det gäller hushållets piga.
”Du ser inte klok ut, du kan inte visa dej för folk”, konstaterar mamma Alma torrt när Lina dyker upp till frukost med ena kinden svullen som en vetebulle, på grund av en dålig oxeltand. Vid åsynen frustar Emil ut sin mjölk över bordet, den mjölk Lina så tappert givit sig ut i svinottan för att mjölka. Någon stoisk aura av evinnerligt knog i armod, som i den kända visan om Alfred, Fattig bonddräng, förlänas henne inte heller.
Inte ens Astrid Lindgren tycks lägga två halmstrån i kors för Katthults piga. Sällan har väl en barnboksfigur blivit lika utmobbad av sin författare som Lina.
”’Till och med du Lina är ett riktigt underverk’, försäkrade prosten, och han frågade Lina om hon hade besinnat det och om hon inte tyckte det var märkvärdigt att Gud hade skapat henne. Det tyckte Lina sa hon, men sedan tänkte hon efter. ’Ja, det förstås, själva mej var väl inte så märkvärdigt å göra. Men alla di där krumelurerna som jag har i örona, di tycker jag det skulle vara marigt å få ihop!’”
Lina beskrivs inte bara som ytterligt korkad, utan också som missunnsam eller rent av illvillig. Låt vara att hon är för dum för att besitta Kommandorans talang för ränker, men när det gäller att bli av med Emil är Lina snar till kohandel.
Uppeldad av sockenpopulasen funderar hon på om inte Emil kunde skickas Amerika, mot lite av den stora jordbävningen i utbyte (förmodligen åsyftas här jordbävningen i San Francisco 1906). Hon bestämmer sig för att skriva till Amerika och fråga.
”Men där skröt hon allt Lina”, suckar Lindgren. ”Hon skulle just vara den rätta att skriva till Amerika, hon som inte kunde skriva så att det gick att läsa i Småland ens.”
Inte ens Linas hopplösa förälskelse i Alfred lämnas osolkad, den som annars skulle kunna få henne att framstå i ett mildare ljus. På auktionen i Backhorva hamnar hon i gräset med ovan nämnda Kråkstorpare, under Alfreds och Emils fnittrande överinseende.
Författaren är genast där och hugger: ”Han var gammal förstås, nästan femtio år, och alldeles skallig, men han hade ändå en liten gård och nog skulle det smaka Lina att bli käramor i Kråkstorp.”
Senare kommer dock Lina, som uppges vara i 25-årsåldern, själv på att Kråkstorparn är för gammal, dubbelt så gammal som hon själv. ”Det går väl an nu, men tänk när jag blir femtio år, då är han hundra, hujedamej sånt besvär jag skulle få med honom då!”
Lina vandrar naturligtvis inte ostraffad ur böckerna om Emil. I episoden med den dåliga oxeltanden presenterar författaren den ena sinnrika tortyrmetoden efter den andra. Lina steglas över slipstenen, släpas över stock och sten av hästen Lukas, störtas över taknocken, men till sist blir det Sme-Pelle som får avsluta affären med sin lortiga tång.
Astrid Lindgren går ändå inte längre än Ingmar Bergman, som i Det sjunde inseglet bränner Lina på bål. Nej, det är förstås inte Katthults piga som brinner i filmen, utan en kvinna dömd till döden för häxeri, spelad av en purung Maud Hansson. För enklare sinnen som mitt är det dock svårt att komma förbi Hanssons lysande gestaltning av Lina i Olle Hellboms Emil-filmer, och den brutala avrättningsscenen blir dubbelt sublim.
Möjligen vore dock bålet att föredra, framför att som Lina stekas över sakta eld i Astrid Lindgrens melodiska prosabrasa.
I år har för övrigt ett halvt sekel gått sedan den första boken om den lilla gården på den småländska prärien kom ut. Så Lina och hennes förtryckare är att gratulera till de 50, och Kråkstorparn till de 100.
