”Människor måste få ha hemligheter”
Merethe Lindström skriver helst om tystnad och svek – ”lycka är ointressant”
Hon har skrivit i nästan trettio år. Och så plötsligt slog hon igenom med buller och bång.
Norska Merethe Lindström fick Nordiska rådets litteraturpris, och invigningstalade på bokmässan i Göteborg.
– Allt känns spännande och nytt, säger hon.
Merethe Lindström har skrivit femton böcker och fått många lysande recensioner, men är inte van vid folklig succé. Förrän nu. Romanen ”Dagar i tystnadens historia” har fått kritikerna att göra vågen, och läsarna att tåga till bokhandeln. Den fick också det norska Kritikerpriset, i konkurrens med Karl Ove Knausgårds sista roman i serien ”Min kamp”.
Övade i 29 år
Hon har levt knapert på stipendier, men nu lär det bli lättare.
– Det passar bra att det här hände just nu – jag hade precis börjat undra om det är värt att lägga så mycket tid på skrivandet. Jag har ju haft en övningstid på 29 år, säger hon skämtsamt.
Ja, hon skrattar till kort ibland. Men framför allt ger Merethe Lindström intryck av att vara en seriös person, som tänker innan hon pratar. Genombrottsromanen är också allvarlig, med tät stämning.
Varför tror du att din roman blivit så populär?
– Det är underligt egentligen, säger hon själv. Kanske känner många igen sig i ämnet: Relationer, språk och hemligheter.
Boken handlar om ett äldre par, Eva och Simon. De har levt länge ihop, men förtiger en hel del för att det känns för jobbigt – eller för sent – att ta upp. Det som väckt mest känslor hos läsarna är att Eva adopterade bort en liten pojke när hon var ung.
Gamla hemligheter
– Jag hade aldrig anat att vissa teman kring modersrollen är så tabubelagda. Jag har fått så många reaktioner! Inte just för att Eva adopterat bort ett barn, utan för att hon aldrig ångrat sig.
I berättelsen blir Evas man Simon väldigt upprörd över att hon inte berättade om adoptionen direkt när de blev kära. Han, å sin sida, hemlighåller sin judiska bakgrund för deras döttrar.
Måste man tala om allt?
Merethe Lindström funderar lite.
– Nej. Det är viktigt att prata, men pratet kan bli till klichéer också, bara en massa snack som täcker över det viktiga. Så jag tror att man måste få ha hemligheter i en relation, att de är en del av den man är.
Väljer tunga ämnen
Tystnad, svek, ensamhet. Merethe Lindström utforskar helst tunga ämnen.
– Lycka, den bara – är. Det är ganska ointressant. Det är mycket mer spännande att visa de sidor hos människor som är svåra och komplicerade, det mörker som finns inom oss.
Vad gör dig lycklig?
– Att skriva, att få uttrycka mig. Det pratas för mycket om lycka i dag. Klichébilden av lycka är att den hänger ihop med vissa saker, som ett stort bröllop eller en semesterresa till en paradisö. Folk tror att alla andra har det så bra. Det är trist. Att möta det som är mänskligt och misslyckat är ju också livet.
Hon har varit mån om att Eva och Simon inte framstår som enormt kloka bara för att de är gamla.
– När jag var riktigt ung, i tonåren, och allt var så komplicerat, så tyckte jag att det verkade skönt att vara gammal. Jag hade en idé om att jag skulle få så många insikter om livet då. Men så tycker jag inte längre, man söker ju alltid vidare.
Merethe Lindström
Namn: Merethe Lindström.
Ålder: 49 år.
Yrke: Författare
Familj: Make, tre barn, 10, 13 och 21 år gamla.
Bakgrund: Debuterade som 20-åring med novellsamlingen ”Sexorcisten og andre fortellinger”. Har sedan dess utkommit med flera romaner, novellsamlingar och en barnbok.
Bostad: Radhus i Oslo.
Aktuell: Med ”Dagar i tystnadens historia” (Weylers) som hon fått Nordiska rådets litteraturpris och Norska Kritikerpriset för.
Favoritförfattare: Sara Stridsberg och Lars Norén.
Läser just nu: ”Even the Dogs” av Jon McGregor.
Fråga från
... Louise Boije af Gennäs som intervjuades förra lördagen.
Varför är lycka som litteratur ointressant, tycker du? Är inte både lycka och lidande viktiga delar av den mänskliga erfarenheten?
– Lycka är inget att förklara eller utforska. Böcker som speglar livet har därför ofta en anstrykning av pessimism, i stället kommer lyckokänslorna av själva läsningen, att förstå nya sammanhang.