Egostim
Ulrika Stahre ser ett haveri och undrar om statstelevisionen håller på att spåra ur
Dagarna före och efter att den första delen av Fittstim - Min kamp sändes i SVT strömmade kommentarerna genom sociala medier. Konsensus skapades ganska snabbt åtminstone där jag befann mig: programmet är osakligt, egotrippat, ytligt.
Maria Sveland frågade sig i ETC om Belinda Olsson driver med henne, och bjöd liksom andra skribenter på fakta värda att undersökas. I stället för löneskillnader, misshandelsstatistik och patriarkala våldtäktsdomar valde Olsson att lyfta fram kränkta män, Ulf Lundell och feministisk mobbning. Hon valde att framställa könsneutrala omklädningsrum som något löjligt och ovidkommande, trots att de betytt massor för både transpersoner och andra som inte känner igen sig i normen. Människor som alltid måste räkna med trakasserier. Men inte i Olssons värld.
Serien är, kan man säga, ett haveri.
Men inte för Fi, som räknar in nya medlemmar. Inte heller för SVT, som får höga tittarsiffror. Inte för alla skribenter som, liksom jag, får skriva en eller annan artikel. Inte för Avpixlat, som hyllar den. Det infinner sig ett moment 22: kritik mot serien tycks bekräfta tesen att ingen kan kritisera feminismen. Tystnad innebär medhåll.
Det kan inte hjälpas, men en jämförelse med Evin Rubars Könskriget från 2005 är svår att undvika. Den hade förvisso sina problem, men var en journalistisk, granskande produktion. Där fanns inte lika tydligt ett stort, opersonligt moln av ”feminism” som står för allt det där manshatet, egofixeringen, blindheten för andras problem and what not. En feminism vars representanter vi aldrig möter eftersom det alltid är någon annan som är den där hemska.
En gissning är att den där ansiktslösa, svåra feminismen som ”spårat ur” är den som inte får ordet: genus- och queerforskare, antirasister, kretsar kring tidskriften Bang, kvinnojourerna, gräsrotsaktivisterna. De pekas ut genom sin frånvaro i en tv-produktion som bygger på att skeptiska röster har företräde. Om det är så kan man verkligen önska en rakare debatt.
Men jag tvivlar på att debatt är seriens ärende. Alla problem många ser med serien bygger på att vi tror att den ska handla om feminism. Men det gör den ju inte. Den handlar om Belinda Olsson. Den handlar om Fittstimsboken och vad som sedan hände.
Formen ligger någonstans mellan ett vanligt standardreportage och slumpvis vald konstfilm i den dokumentära genre som kallas ”undersökning”.
Programledaren åker omkring och träffar viktiga personer, men hamnar själv mer och mer i förgrunden likt, just det, någon som undersöker inte sin omgivning, utan sig själv.
Undersökningen bygger på en sorts ”utsatthet”: hon försöker utföra brandmanssysslor, jagar Ulf Lundell, spelar in en musikvideo, bjuder människor på middag trots att det verkar väldigt obehagligt (som en återträff, ungefär). Den Belinda Olsson som var en i gänget runt Fittstim bökar omkring i sin medelålderskris och försöker se vad som var värt det och vad som inte var det.
Fittstim var, vilket har påpekats, inte skriven av aktivister utan av betraktare. Många av dem var inte del av den redan levande tredje vågens feminism. De surfade på den och betydde mycket för att göra den kraftigare, hippare, mer fartfylld. Bokens och författarnas roll i medialiseringen av feminismen var viktigast av allt. Visserligen fanns Bang, men den ansågs tråkig och akademisk.
Överhuvudtaget var, och är, feminismen en till stora delar akademiserad rörelse. Och bemöts med den blandning av förakt och underdånighet som är akademins ständiga följeslagare: ”ja ja, ni tror att ni vet men ni är inte som vanligt folk och förresten kanske jag beundrar era titlar men de betyder ingenting.”
I år fyller Facebook tio år. En vid det här laget övergödd lillebror till den åtminstone tonåriga tendensen att berätta om jaget i artiklar, antologier, romaner, filmer. Från videodagböcker till Knausgård - det är ett paradigm, inte en trend, att det mer eller mindre isolerade jagets perspektiv är den mest spännande utgångspunkten för analys och ”sanning”.
I ett feministiskt sammanhang blir det helt paradoxalt. En rörelse som blivit reducerad till privat livshistoria. 1970-talets ”det personliga är politiskt” blev 1990-talets mediala ”det politiska är personligt” och 2010-talets ”det personliga är personligt”. När Ebba Witt-Brattström i den första delen av Fittstim säger att visst, rörelsen var vit medelklass men den slogs för alla, är det inte bara en efterhandskonstruktion utan ett urvattnande av devisen. Allas erfarenheter räknades inte. Det är därför den feministiska rörelsen senare med nödvändighet blivit så bred.
Man kan välja att se den positivt, som polyfon och solidarisk, eller negativt, som splittrad och upptagen av struntsaker. Så länge den jagfixerade feminismen är den som får plats i medielogiken är det tyvärr splittringen som är det enda dramaturgiskt gångbara.
SVT valde hård personvinkling och hopp om höga tittarsiffror framför kvalitet. Frågan om den svenska statstelevisionen har spårat ur blir mer och mer befogad.
