”Jag hinner inte med sociala medier”
Kjell Westö har början på en ny roman i skrivbordslådan
I vintras belönades Kjell Westös senaste roman med Sveriges radios romanpris, hans ”Där vi en gång gått” gick som tv-serie i SVT och på tisdag sommarpratar han.
Som finlandssvensk författare ger han inte mycket för svenskar och finländares fördomar om varandra.
– Sverige är ju precis som Finland – jättemelankoliskt.
I den så kallade Helsingforskvartetten skrev Kjell Westö, 52, fram sin hemstads hela 1900-tal. I de löst sammanhållna böckerna får man följa ett myller av människor från olika samhällsklasser, vars liv går upp och ner och ibland korsas.
”Drakarna över Helsingfors” kom 1996 och den avslutande ”Gå inte ensam ut i natten” 2009.
Han är själv infödd helsingforsbo men hans föräldrar är inflyttade och den starka förankring hans böcker har i staden tror han själv kan kopplas till familjens korta historia där.
– Jag tror det handlar om rotlöshet. Jag ville göra stan till min och mitt sätt att göra det var genom att skriva historier om den och placera mina människor där.
Hans intresse för tiden som var nyss, 1900-talet, är besläktat med den där bristen på kontakt bakåt.
– Min familj har ett komplicerat förhållande till det förflutna. Min farfar dog i vinterkriget och min morfar i det vi kallar fortsättningskriget.
Han talar eftertänksamt och med långa pauser.
– Det var inte… tabu men det rådde en tystnad. Vi såg på det förflutna liksom genom ett flor av sorg.
Kvartetten är avslutad
Det var först mellan roman två och tre som han ”började ana ett mönster” och bestämde sig för att löst knyta samman böckerna.
På frågan om kvartetten nu är helt avslutad, blir en lång paus hängande i luften innan han svarar.
– Jo. Härifrån och framåt blir varje bok ett avslutat projekt. Jag kommer inte ta ord som kvintett eller sextett i min mun!
Men också hans senaste bok, den hyllade ”Hägring 38”, som förra året Augustnominerades och fick Sveriges radios romanpris, utspelar sig i Helsingfors i förfluten tid.
– Kanske bröt jag halvt ett löfte då men Helsingfors är ju den plats jag känner bäst på hela jorden.
Kjell Westö har svenska som modersmål men också ”en stark finsk identitet”. Han har under många år skrivit tidningskolumner på finska, men svenskan är hans litterära språk.
– Svenska och finska är två väldigt olika språk, de har skilda väsen. Det är lite som att ha två själar.
På frågan om det finns någon typiskt finsk litteratur värjer han sig. Men okej, det finns en drastisk, lite rå humor i många finska böcker som ibland tycks missuppfattas i Sverige. En galghumor som Kjell Westö tror att finländarna mer delar med grannarna i öst än med oss.
Grannen i öst präglar också på annat sätt.
– Ofta ses vår litteratur som melankolisk, en känsla av att vara sista utposten. Som Tove Janssons Mumindalen. På sätt och vis är vi ju det.
Ny roman på gång
Nu finns en början på en ny roman. Det ligger 40–50 sidor – som ska skrivas om – i skrivbordslådan. Ja, det blir Helsingfors igen men den kommer att utspela sig i vår egen tid.
Då han inte skrivit en samtidsroman på tolv år, frågade han sin bordsdam på en middag om hon trodde att man kunde göra det utan att ta med sådant som Facebook och Twitter. Hennes tvärsäkra svar gjorde honom lite orolig: ”nej”.
– Men jag hinner inte med! Dessutom tror jag att det är farligt att som författare, som har så långa och ensamma skapelseprocesser, vänja sig vid det starka bekräftelsebehov sociala medier tycks föda.
Hellre än att twittra spelar han gitarr. Han spelar i två coverband och musiken är viktig.
– Det är ett komplement jag inte vill vara utan. Kunde jag skriva perfekta, fyra minuter långa poplåtar så skulle jag nog inte vara författare.
”Finnar har en stark känsla för frihet”
Det bästa med Finland: När Finland är som bäst finns där en fördomsfri och anarkistisk kreativitet. Det finns en stark känsla för frihet.
Det sämsta med Finland: Reflexen att vända sig inåt, stänga ute världen. Men det kanske är det ett drag som finns överallt just nu?
Bilden av Sverige: I sportsammanhang kallar vi Sverige Hannu Hanhi, alltså Alexander Lukas i Kalle Anka. Ni har sån himla tur hela tiden! Men medan många i Finland ser på Sverige som ett ljust land där allt går i dur brukar jag säga att det är fel – precis som hos oss går det i moll hos er. Lyssna bara på den svenska folkmusiken – vi delar melankolin.
Svenska favoritförfattare: Som ung läste jag mycket Göran Tunström, PC Jersild, Agneta Pleijel… Minns också att jag blev helt knäckt när jag upptäckte Klas Östergrens ”Fantomerna” och ”Gentlemän”. Bara sex år äldre än jag men så fruktansvärt bra! Bland de nyare läser jag gärna Sara Stridsberg.
