Med domen mot R Kelly får barnet ett ansikte
Tonårstjejen är äntligen rättssubjekt i en stat
Det är för Aaliyah, tänker jag, när jag hör att artisten R Kelly döms till 30 års fängelse. När Aaliyah dog stannade en tideräkning. Den stelnade i ett övergrepp. Hon kände världen som en plats så som jag själv erfor den. Ett ställe där det visserligen fanns lagar om att inte trakassera flickor sexuellt men samtidigt en praktik som gestaltade motsatsen. Det stod inte nedskrivet någonstans men det som berättades var att deras kroppar var andras att projicera och utföra begär kring.
Aaliyah och jag är lika gamla. När hon var 14 gifte hon sig med R Kelly. När jag var 14 minns jag känslan av att inte vara värd något. Det #metoo gjorde var att koppla samman de skeendena och visa på ett bygge, där de samverkade.
Aaliyah dog före #metoo. Hon dog när normen till exempel är att jobba som kock i ett kök och männen, alla utom en själv, dagligdags säger att de ska straffkn*lla en i kylrummet om man inte vill gå på date med dem. Där aggressiva sexuella sms skrattas bort av cheferna på ett produktionsbolag och där en full och numera högt uppsatt författare står på bokmässan och säger gränslösa grejer om ens bröst.
Före #metoo var det liksom inget. Det var som det var. Det var också en sida av spektrat där den andra sidan, den yttersta, är R Kellys grovt vidriga kränkande traumatiserande våldsamma sexualbrott mot minderåriga. Aaliyah fick inte leva så länge att hon skulle höra att det var de som gjorde fel. Att det var han.
Skalan från våldsam pedofili till osoft arbetsplats var före #metoo (och tyvärr även fortfarande) bara en beskrivning av att leva. Det är själva axeln av tid man som flicka vandrar på. Det Tarana Burke gjorde var att säga: tänk om någon lyssnar om vi berättar? Och enligt den feministiska idén om organisering skapades ett nät av röster. Kedjor som vägrade släppa igenom det gamla vanliga tugget om blueballs och att inte tåla skämt.
När Aaliyah levde ansågs det vanliga inte vara våld. Det ansågs vara ”branschen”. Ett av R Kellys offer vittnade om hur han tog hennes hopp om framtiden när han gjorde henne till sexslav. Hon ville bli sångerska. #Metoo är, förutom allt annat, ett HR-problem som gestaltar statusen på arbetsplatsen och i olika branscher. Domaren kom fram till att under 25 år hade R Kelly exploaterat detta maktförhållande. Han etablerad. Barnet oetablerat men villigt att kämpa för att lyckas.
R Kelly blir fälld för trafficking och rackeetering. Det senare betyder planering och manipulering att begå brott. För Aaliyah var de sexuella övergreppen bara berättelsen om henne själv. Den fick aldrig bli symptom på en strukturell felfördelad makt. Det gränslösa började och slutade med henne. Hon gifte sig med R Kelly som 14-åring. Han gjorde en platta som hette Age ain't nothing but a number. Det är cyniskt för det insinuerar att hans brott var kärlek inte övergrepp. Att förgripa sig på minderåriga var rubricerat som brott redan då, men det var inte normbrott. Han var med och normaliserade sexuellt våld mot barn.
Domen mot R Kelly är historisk. R Kelly är inte den första att våldsamt exploatera barn sexuellt. Men med domen får barnet ett ansikte. Det är vibe shift. Det är Jesper Juul och Ellen Key. Jag är så ledsen att Aaliyah och de andra barnen offrades. Men nu är i alla fall normen inte emot dem. Allt är fortfarande fruktansvärt. Domen är en piss i Mississippi. Men. Signalen lyser starkt. Teens är inte bara en porrkategori. De är rättssubjekt i en stat.
