Beirut reser sig – med queer hjälp
På Instagram delar den anonyma konstnären Queer Habibi (@artqueerhabibi) med sig av sina teckningar. Bilderna är från Palestina, Marocko och Iran men mest återkommande är Beirut.
Teckningarna gestaltar vardagliga och ömma ögonblick. Två mörkhåriga kvinnor håller om varandra i baksätet av en bil. En drag queen i röd baddräkt och hårigt bröst framför den libanesiska flaggan. Bilderna är ögonblick ur ett liv som Queer Habibi själv lever. Bara för att du inte ser oss, säger konstnären i en intervju, betyder det inte att vi inte finns!
Förra sommaren åkte jag till Beirut med min bästa vän Mona. Det var mörkt när vi anlände till flygplatsen där hennes mamma väntade på oss. Vi körde genom Dahieh. De artificiella ljusen var förtrollande och värmen ett välkommet avbrott från en sval sommar i Stockholm. Mona och hennes mamma pratade i framsätet, glada att se varandra. Jag blickade tyst ut genom fönstret, betagen. Mitt sovrum var stort och utanför doftade jasmin eller kanske kaprifol. Den söta doften blandades med den vassa röken från min cigarett.
När den stora explosionen i hamnen skedde förra veckan kände jag därför till platsen där det smällde. Förödelsen är enorm. Beiruts guvernör säger att det kommer kosta upp till 150 miljarder kronor att reparera stadens skador. 300 000 personer har förlorat sina hem. Dödssiffran är uppe i 200.
Beirut är en vacker stad, med havet och de sandiga, gula färgerna och de snötäckta bergen i horisonten. När vi körde runt i stadskärnan såg det också ut att vara en skör stad och Monas mamma berättade hur den präglats av krig och politisk korruption.
I Beirut finns få parker men havet var så salt att jag kände varje litet sår på kroppen. Vi åt lunch i hamnen. En yacht var döpt till Thank U Daddy och vi skrattade. På promenaden framför båtarna strövade en kvinna i niqab bredvid en kvinna i hotpants och på nattklubbarna fick man drinken to go.
En förmiddag körde vi till Byblos, en av världens äldsta städer, där granatäppleträden växte i gränderna. Beirut framstod som en stad av motstridigheter, humor och uthållighet.
Beirut gick redan före explosionen på knäna och regeringen, som nu avgått, har så lågt förtroende att folket själva börjat bringa ordning i kaoset. Hundratals frivilliga går mellan de ödelagda hemmen, sopar glas och torkar blod från väggarna.
Samtidigt säljer Queer Habibi sina bilder på Instagram och låter bland annat pengarna gå till de i Beiruts hbtqi-community som drabbats.
Jag väljer en bild av två avklädda män som sitter på en säng. Utanför sovrummets fönster skymtar den stora blå moskén som vi förra sommaren skyndande förbi, på jakt efter skugga. Husen runt omkring är inte förstörda.