Du gamla, du amerikanska
Carsten Palmær USA:s kultur har berikat Sverige och världen på tusentals sätt
Är vår tids Sverige lika med lilla Amerika? Den femtioförsta stjärnan på baneret?
Knepig fråga.
Det finns i mitt fosterland en flerhundraårig tradition av närmast fäaktig beundran för den kulturellt och militärt dominerande stormakten – Frankrike före 1789, Tyskland efter 1871, USA efter 1945.
Men det handlar inte bara om Sverige. År 2016 har alla nationer på denna planet ett nära förhållande till Amerikas Förenta Stater, vare sig de vill det eller inte. Baseballkepsar, hiphopmusik och missiler når vartenda hörn i världen.
Svenskarnas närhet till USA är dock självvald: I Stockholm har vi inga US Marines som patrullerar gatorna – även om många inflytelserika svenskar önskar att så vore fallet.
I boken Det blågula stjärnbaneret försöker Dag Blanck, Ulf Jonas Björk, Wilhelm Agrell och Erik Åsard reda ut de trubbiga begreppen ”amerikanisering” och ”antiamerikanism”.
Det är ord som ofta förvirrar mer än de klargör. Det vi slarvigt kallar”amerikanisering” brukar handla om en urban konsumentkultur med engelska som modersmål som lika gärna kan ha rötter i Tokyo eller Seoul som i New York.
Den egentliga amerikanska kulturen, den som kom från USA framför allt under 1900-talet, handlade både om verklighetsflykt och hårdkokt realism och har vitaliserat och berikat Europa på tusentals sätt. Samtidigt har det amerikanska inflytandet lett till att mycket går förlorat när svenska sångdiktare och akademiker uttrycker sig på engelska, ett språk vars nyanser de inte behärskar så väl som de gärna vill tro.
”Det blågula stjärnbaneret” är en akademisk bok, akademisk i den meningen att det är en bok som nästan uteslutande handlar om vad bokens författare läst i andra böcker. Med många övertygande exempel leder den i bevis att den svenska bilden av USA är motsägelsefull och sammansatt. Man kan således uppskatta vissa företeelser i USA och tycka illa om andra. Man kan tycka om att dricka Coca-Cola och ogilla systematisk tortyr av krigsfångar. Man kan älska Michael Moore och avsky Ted Cruz, även om båda är amerikaner.
Möjligen måste man vara utbildad i formell logik för att finna något anmärkningsvärt i detta.
Åsards antologi är en försiktig och en smula rapsodisk genomgång av den svenska bilden av Förenta Staterna under tvåhundra år. Den som är sugen på djärva teser, tillspetsade påståenden eller nya insikter får gå hungrig från bordet.
Med ett intressant undantag: I en fotnot på sidan 201 skriver Wilhelm Agrell om Edward Snowdens avslöjanden om de svenska underrättelsetjänsternas samarbete med sina amerikanska kollegor: ”Avsaknaden av reaktioner i offentligheten på denna politiska bomb är ett tydligt tecken på att det svensk-amerikanska säkerhetssamarbetet måste förstås mot bakgrund av begreppet ”den djupa staten”.
”Den djupa staten” är det poetiska namnet på det hemliga samarbetet mellan europeiska säkerhetstjänster och högerextrema terrorligor . ”Den djupa staten” är järnnäven under silkesvanten, den underjordiska våldsmakt som står beredd när medborgarna inte kan hållas i schack med lagliga metoder. Den har genomfört attentat och politiska mord i bl a Italien och Turkiet och dess svenska avläggare skymtar ofta i diskussionen om Palmemordet.
Att svenska media inte finner den politiska bomben värd att skriva eller tala om är verkligen anmärkningsvärt. Om ingen redaktion tar upp handsken kanske det är dags för professor Agrell att tala ur skägget?