Bråk kring soldat som piskat kvinna sedan 1950
Konstchef ville ha debatt om skulptur
Veckans hastigt uppblossande diskussion om Ivar Johnssons skulpturgrupp Livets brunn (1950) tycks redan ha självdött. Skövdes konstchef, Ingemar Arnesson, ville provocera lite och lyfta frågan om huruvida en skulptur som kan uppfattas som att den beskriver kvinnomisshandel, alls ska ha en så central plats i en stad. Någon reell ikonoklasm, nedsmältning eller flytt till magasin verkar inte vara målet, bara lite debatt.
Två saker är problematiska här: offentlig skulptur ses av väldigt många (utan att egentligen ses, men det är en annan sak), vilket gör att förståelsen av den inte kan styras som inne på ett museum eller konsthall. Det betyder inte att allt ska vara dekorativt, slätstruket, sakna symboliska innebörder eller roa alla. Det underbara med offentliga skulpturer är att deras plats i stadsbilden gör dem till något man kan bekanta sig med, fundera kring, omtolka. Den aktuella skulpturen kan lika gärna ses som kritisk till kvinnomisshandel. Den kan öppna ögonen för frågan. Utan någon tillrättaläggande informationsskylt.
Det andra problemet är att utspel av den här sorten – där man alltså utgår från att skulpturen uteslutande förmedlar och förstärker förtryckande strukturer – bara är ute efter att putsa (konst)historien, sudda spåren. Det är, förstås, lite som att rensa bland böcker. Historieförnekande.