Stewart – en förebild för twittersamhället
Martin Aagård Han har varit en av de viktigaste influenserna på dagens opinionsbildning
I går kväll (10 feb) meddelade Jon Stewart att han efter 17 år slutar som programledare för omåttligt framgångsrika The daily show. Ett program som med en uttalat vänsterliberal agenda gjort nyhetshumor för en världspublik.
Stewart fortsätter till september och programmet kommer att leva vidare, men med ett nytt ankare.
En tung suck gick genom det politiska slagfältet Twitter.
Redan?
Har förnuftets röst i USA tystnat för gott?
Visst har Stewart varit lite trött på sistone. När han häromdagen gästades av sin gamle vän Bob Odenkirk (Breaking bad, Better call Saul) som efter ett långt liv i showbiz äntligen lyckats ro hem några huvudroller skämtade de båda om att Stewarts show pågått alldeles för länge.
Men skärpan i den politiska kritiken har inte trubbats av. Spekulationerna om att han ska bli presidentkandidat började direkt.
När komiker blir gamla vill de prata politik. Och många har känt sig kallade, men ingen har lyckats kopiera The daily show i Sverige. Vilket är ganska uselt när till och med ett land som Iran stoltserar med ”sin egen Jon Stewart" (han heter Kambiz Hosseini).
Magnus Betnér, Peter Settman, Filip och Fredrik har gjort sina försök, men nä, ingen har vågat sätta sig framför en tv-kamera och skamlöst agitera för politisk förändring samtidigt som de drar ner skratt.
Självklart för att det är svårt. Stewart har fler manusförfattare än Sverige har heminredningsprogram och själv är han en unikt charmig personlighet vars tajming slipats till perfektion på stand up-scenen.
Trots det har Jon Stewarts program varit en av de viktigaste influenserna på dagens opinionsbildning. Programmets idé – att politisera nyhetsvärderingen och samtidigt förvandla det som tidigare kallades ”spin” till underhållning – har blivit en förebild för hela twittersamhället.
The daily shows framgångar sammanföll med nyhetssajten Huffington posts, som också sorterar nyhetsflödet efter en agenda som tilltalar vänsterorienterade östkustliberaler.
Bägge var i sin tur ett svar på det som hänt amerikansk tv.
Jon Stewarts satir går inte att tänka sig utan Fox news extremt högervridna nyhetsrapportering där studioreportrarna säger rakt ut vad de tycker om dagens händelser. Och inte bara studioreportrarna. Nyhetsinslagen skruvas för att passa en republikansk profil. Deras rapportering om hur Malmö förvandlats till ett jihadistiskt kalifat har blivit berömd.
Jon Stewart och hans tidigare sidekick Stephen Colbert förvandlade den grova politiseringen till humor och lyckades därmed avslöja de illa dolda agendorna. Men att riva ner skratt trots att man sparkar in en öppen dörr är en stor konstform.
Samtidigt växte Tea party-rörelsen fram i USA. En konservativ anti-Obama gräsrotsrörelse som i smyg finansierades av delar av det amerikanska näringslivet.
Det var en tid då det mediala propagandakriget hårdnade, pr-byråerna växte och sociala medier gjorde alla till politiska kommentatorer. Det saknades helt enkelt inte material att skämta om.
Jon Stewart har hela tiden predikat för kören. Gästerna är inte bara kändisar utan politiker, akademiker, journalister och författare. Ja, det är oerhört medelklassigt. Men Emmysarna haglade, tittarna strömmade till, han utsågs till en av de mest trovärdiga tv-personligheterna i USA och Stewart bidrog till att politik blev trendigt. Till och med det vardagliga tragglandet i parlamentet fick en lyster tack vare honom.
Som en konsekvens bredde ledarsidefieringen av svenska medier ut sig hela vägen till Nöjesguiden.
Kanske inleds en ny era för politisk pr nu när Jon Stewart lämnar sitt ämbete. Visst är det deppigt, men det kanske var på tiden trots allt.
