Churchill – en tyrann
Jonas Aghed: Nya filmen döljer sanningen om en av 1900-talets värsta mördare
Ännu en i den oändliga raden hyllningar till en av 1900-talets värsta rasister och mördare visas nu på svenska biografer, Darkest hour, ett drama om Winston Churchill.
Winston Churchill, rasist och mördare? Men han är väl en av 1900-talets största hjältar! Den europeiske politiske ledare som först bjöd Hitler orubbligt motstånd, ett motstånd förutan vilket kriget faktiskt kunde förlorats?
Ja, det är den delen av historien filmen skildrar och som liberala och konservativa ledarskribenter brukar framhäva, senast Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet 20 januari under rubriken ”Bara Churchill skrämde Hitler”.
Och visst kan man undra över om en annan engelsk premiärminister än Churchill hade tagit rätt beslut under vissa (extra) kritiska skeden under det andra världskriget. Men att gång på gång utifrån en enda vinkel skriva in Churchill bland historiens hjältar är att bidra till en samhällelig, kollektiv minnesförlust. Det är lika skevt som om vi varje gång när vi pratar om Stalin bara skulle nämna att han ledde Sovjetunionen i besegrandet av Nazityskland – som för övrigt är det största bidraget till den allierade slutsegern i det andra världskriget – och aldrig tog upp utsvältandet av kulakerna, Gulag, Holodomor eller trettiotalets utrensningar.
Nej, Churchill når inte upp till Stalins nivå av grymhet och despoti. Men hur stor var egentligen skillnaden mellan dem? Stalin var en tyrann i sitt eget land och östblocket, Churchill var en tyrann i brittiska kolonier, men även i självständiga stater på väg att bli demokratier tills Churchill gjorde vad han kunde för att sätta stopp för det.
”Darkest hour” är välgjord och välspelad – Gary Oldman som Churchill är med i nästan varenda scen – och propagandistiskt medryckande. Slutscenerna lockar fram en engelsk patriot ur en svensk åskådare. Men Darkest hour vore bättre som titel på en film som skildrade Churchills värsta illgärning: offrandet av miljontals indier i den bengaliska svälten 1943.
Trots tidig varning om svältens antåg, trots att spannmål på väg till Europa enkelt kunde dirigeras om till Indien utan att äventyra krigsinsatsen, vägrade Churchill hjälpa indierna. Svälten kom att kosta upp till tre miljoner indier livet. Den kommentar om svälten som brukar tillskrivas Churchill men som aldrig finns med i filmer eller ledarspalter lyder: ”I hate Indians. They are a beastly people with a beastly religion. The famine was their own fault for breeding like rabbits.”
Uppföljare har kvar mängder av sällan eller aldrig gestaltat stoff om Churchill att ösa ur. Hans militära idiotier: Gallipoli 1915–1916, offrandet av den skotska 51:a divisionen 1940, ingripandet i Libyen 1941 som fördröjde segern i Nordafrika med två år, planen att anfalla och eventuellt atombomba Sovjetunionen 1945. För att inte tala om hans kolonialistiska mordlystnad: Förespråkandet av gasbombningar av kurder 1919–1920; skapandet av de paramilitära mördarbanden Black and Tans och Auxiliaries på Irland 1919–1922; krossandet av upproret i Kenya med koncentrationsläger, tortyr och massmord 1952–1960. Och så Dekemvriana, sveket mot den grekiska motståndsrörelsen och demokratin 1944–1945, och kuppen mot Mossadeq och Irans demokrati 1953. Detta är ett axplock.
Den som lyfter blicken från underhållningsfilmernas och de borgerliga mediernas selektiva historieskrivning och moral, finner en växande flora av böcker som dokumenterar forskning om det som glömts och gömts om Churchill. Böcker som Militära misstag av Saul David från 1998, Pulitzerprisvinnaren Imperial reckoning: The untold story of Britain’s Gulag in Kenya av Caroline Elkins från 2005, Churchill’s empire av Richard Toye från 2010, Churchill’s secret war av Madhusree Mukerjee från 2011, Andra världskriget av Antony Beevor från 2012 och Inglorious empire av Shashi Tharoor från 2016 belägger Churchills rasism, känslokyla och militärstrategiska hybris.
För den late eller tidspressade finns förstås Wikipedia, som i engelskspråkig version länkar till fördjupningar som ovan nämnda litteratur. Den fullständiga bilden av Churchill håller sakta men säkert på att bli allmängods, även om Darkest hour gör sitt bästa för att förhindra det. Här kunde Maria Ludvigsson och andra borgerliga ledarskribenter börja sina studier. Inga ursäkter gäller för den som fortsätter glorifiera Churchill.