Jag förstår om Mia Farrow vill hämnas
Allen v. Farrow är en ofrivillig skildring av patriarkatets förtryck
Woody Allens senaste bok Apropos of nothing var utan språk men med tusen anekdoter. Att läsa den känns som att, för att citera honom själv i Annie Hall: Jag vet inte hur länge jag kan behålla det här leende på mitt face. Så vad händer. Jo, precis när man hämtat sig från denna 2plus-upplevelse, kommer dokumentärserien Allen v. Farrow (HBO) och trumfar med inklippta lösryckta ljudfiler från boken som repliker till Mia Farrow, som svarar nåt dräpande i detta låtsassamtal. Är det ens lagligt, frågade sig även Allens publicist som hotar att stämma.
Det är svårt att veta var man ska dra gränsen för vad som är relevant i en berättelse. Att Mia Farrows bror sitter inne för pedofili, en dom som gav honom 25 år, nämns inte och kanske är det inte relevant. Jag menar, Woody blir inte mindre skyldig, om han nu är skyldig, för det.
Att Mia själv gifte sig med Sinatra när hon var lika gammal som Soon-Yi var när hon gifte sig med Allen är kanske inte heller relevant, men skulle fördjupa förståelsen av Farrow själv. Att hon svarade ”possibly” på frågan i den omtalade intervjun i Vanity Fair 2013, om Ronan Farrow egentligen är Sinatras son (hon slutade aldrig ha en relation med honom), är kanske inte relevant för dokumentärens ärende – men bra skvaller.
Däremot att utelämna att tre av Mias Farrows adoptivbarn dött i självmord och självdestruktiva beteenden är direkt dåligt hantverk. Liksom avsaknaden av Woody Allen själv. Vidare lyser Soon-Yi med sin frånvaro. Ingen av huvudpersonerna får vare sig dementera eller försvara sig.
Samma med Moses Farrow som nyligen vittnade i en Guardian-intervju om hur hans mamma slog honom. Soon-Yi berättade i en annan intervju om hur Farrow lät de rasifierade adoptivbarnen agera tjänstefolk åt de vita barnen.
Serien är parodiskt icke-objektiv. Men trots att allt detta utelämnas, så berättas nåt annat. Nåt sant om vår tid. Nåt som inte var tänkt att berättas.
För säg att Mia Farrow har rätt. Woody Allen har förgripit sig på Dylan Farrow. Eller säg att hon har fel. I ett hänseende spelar det ingen roll. En dom har redan fallit. Den som lyder att trots att han var den äldre av dem, var det hon som blev för gammal.
För vad som än hände vet man med säkerhet att han blev ihop med hennes 21-åriga dotter och fortsatte göra filmer. Medan hon slutade göra filmer och inte inledde någon ny relation. Mia Farrow var 47. Ingen aning om hur gammal Woody var, men liksom spelar det någon roll? Det verkar i alla fall inte så.
Dokumentären skärskådar att män blir ihop med yngre kvinnor som om ett barn med lösmustasch och förstoringsglas håller i kameran. Fenomenet diskuteras på en teoretisk, nästan matematisk nivå
Dokumentären berättar att det manliga åldrandet är ett privilegium. Det kvinnliga åldrandet är ett straff.
Sven-Eric Liedman konstaterade nyligen i en fin text i DN om åldrande att ja, det är värre för kvinnor. I samband med klimakteriet utpekades de historiskt som häxor. Det gör man inte längre – to their face.
När dokumentären når det obotligt grunda verk och person-snacket frågar sig talking heads med allvarliga röster: i Allens filmer blev äldre män ofta kära i yngre kvinnor, betyder inte det nåt?
Jovisst. Det betyder att Allen har för avsikt att skildra världen och lyckas. I verkligheten är det normalt att mannen är äldre än kvinnan i en kärleksrelation. Det kan vara uppemot 20 bast åldersskillnad och det enda som diskuteras är hur hon kan vara så smal.
Förtjänstfullt lyfter serien upp detta basic beteende. Något som annars går in i kategorin ”sånt är livet” synas som en anomali. Dokumentären skärskådar att män blir ihop med yngre kvinnor som om ett barn med lösmustasch och förstoringsglas håller i kameran. Fenomenet diskuteras på en teoretisk, nästan matematisk nivå. Fyndet: Det är olika villkor för kvinnor och män.
Serien föreslår att det ligger en hund begraven om man gör filmer med detta sjuka temat. Åh, tänk om de haft rätt. Det finns inget normalare, mer representativt för verkligheten.
Nåt som däremot försvagar seriens bevisföring för att Woody är pervers, är att den undanhåller det faktum att Allens filmer inte är de enda. Sanningen är ju att det finns typ inga filmer där mannen inte är äldre än sina kärleksobjekt. Jag önskar så att Woody Allen var superskum som gestaltade just det skeendet. Men i själva verket är detta det mest in the box som finns inom och utanför dramats värld. Det här är tyvärr Allens svennigaste drag.
Utanför fiktionens värld spelade samma gestaltande upp sig i Mia Farrows egna liv. Hennes karriär som erotiskt objekt avtog. Hon slutade skådespela när Woody blev ihop med hennes dotter. Säkert för hon var allmänt utbränd av alltihop. Det är ju ett trauma. Men också för representationen av medelålders kvinnor på vita duken är försvinnande liten. Det finns några få biroller. Men huvudrollerna reserveras för unga kvinnor och män i alla åldrar och storlekar. Precis som i riktiga livet.
Jag förstår om Farrow vill hämnas. Inte bara det fruktansvärda i eventuella brottet mot deras då sjuåriga dotter. Utan att hennes ex lämnar henne för en yngre kvinna, fortsätter göra film där han har huvudrollen och spelar mot någon typ 30 år yngre kvinna. Det är inte brottsligt. Det är bara inte rättvist.
Vissa kallar det patriarkatet.