Platt fall för Jagger och Scorsese
Kristoffer Viita imponeras inte av den nya HBO-serien ”Vinyl”
Trots att världen gått vidare har Martin Scorsese fortsatt balsamera musiken från 60- och 70-talen långt bortom sina bäst före-datum. Det är bara naturligt att han satt sig i tidsmaskinen och återvänt till New York 1973, samma år som hans tidiga mästerverk Mean streets hade premiär, för en serie om den skurkiga skivbolagsbranschen, Vinyl.
Ah, det var tider. Deep throat gick på bio, kokainet snortades från snurrande LP-skivor och för varje problem fanns en muta eller en klassisk misshandel till hands.
Richie Finestras (en Bobby Cannavale utan tyglar) skivbolag American Century blöder pengar och saknar riktiga superstjärnor, men han kompenserar med kreativ bokföring innan han kan sälja skumraskbolaget till några tyska investerare.
Richies liv som nedgången skivbolagsboss och desperat kolatorsk berättas parallellt med flashbacks till en oskyldigare tid, när Richie var en ambitiös ung manager som rekryterade bluestalangen Lester Grimes (Ato Essandoh). Olyckligt nog tvingas Grimes använda sin gudabenådade röst för barnhits under artistnamnet Little Jimmy Little. Allt för att en ondskefull bolagschef förklarar att ”musik är en produkt”, på det sätt som ondskefulla skivbolagschefer gjort i några hundra filmer tidigare.
Ungefär lika fräscht känns det när en okarismatisk gitarrist får kicken och gnäller över att ”det var ju meningen att det skulle handla om musiken!”. Richies nihilistiska voice-over är även det ett eko från Wolf of Wall street, som i sin tur var ett eko från Maffiabröder.
Kanske är det orättvist att gnälla över ”förnyelse”. Gilla produkten eller köp den inte, liksom. Det är ändå som om skaparna Scorsese, Terence Winter (Sopranos), Rich Cohen och Mick Jagger (Scorseses musikaliska musa genom alla år) blivit lite för berusade av varandras sällskap och med gemensam nostalgi tappat sitt kritiska tänkande. Det är ändå väl bekvämt att Richie upptäcker både punk och hiphop i samma avsnitt när han råkar befinna sig på rätt plats?
Det är omöjligt att bedöma en serie efter bara ett par avsnitt och Vinyl är ofta underhållande i sin ofokuserade stökighet. Den två timmar långa introduktionen är full av hits. Som när Andrew Dice Clay går bärsärk som sönderknarkad radiochef i en underbart patetisk scen.
Ändå saknas ”detet” som överraskar – som gör att Vinyl inte känns som att titta på ett tributeband i tv-serieform.
Fotnot: Vinyl har premiär på HBO Nordic den 15 februari