Vilks har ingen kontroll över sitt konstnärskap
Rondellhundens exploatör har blivit högerpopulisternas omslagspojke
SION, Stop Islamization of Nations, förgyller i höst sitt möte i New York med tal av Lars Vilks. Själv säger han att han vill lära känna deras sätt att tänka, deras argumentation. Ett litet Wallraff-spår i rondellhundens färd i konstvärlden.
Vilks låter sig användas som ett kulturellt alibi när en islamfientlig organisation byggs upp. Måhända legitimerar han inte rörelsen, men han kan inte veta vad hans medverkan kommer att betyda. Denna oöverskådlighet verkar Vilks själv attraheras av – hans konstprojekt äter ju alla händelser det utlöser i en allt vildare loop som han vid det här laget inte kan hoppa av.
Det är ett fascinerande projekt i alla sina motsägelser. Politiskt och apolitiskt. Postmodernt och upplysningsvurmande. Provocerande och ihjälkramat. Projektet får stöd på en principiell nivå av yttrandefrihetsskäl men uppskattas allra mest av kulturkonservativa och islamofober. Den ytterst oheliga alliansen mellan tidskriften Axess och Lars Vilks bygger på föraktet för en, som de ser det, politiskt korrekt konstvärld och, ja, en stark misstänksamhet mot personer som tror på Allah.
Jag har följt Vilks genom större delen av hans konstnärskap och känner mest en sorg över hans nuvarande position: det som inleddes med en teckning har gjort honom till en omslagspojke för allehanda populism.