Vinylhimlen i Sveriges Radios katakomber
Markus Larsson besöker Grammofonarkivet och dyker djupt bland ovärderliga och misshandlade rariteter
Det går inte att beskriva känslan. Någonstans nere i Sveriges Radios katakomber, precis bakom nästa dörr i betonglabyrinten, slumrar en 90 år gammal och berömd pensionär.
Många har hört talas om Sveriges Radios Grammofonarkiv, men få utanför public service-sfären har fått besöka templet.
I dag kan det vara svårt att förklara magin för någon som har vuxit upp med strömmad musik. När jag växte upp var det svårt att få tag på skivor. För den som inte hade tillgång till välsorterade skivbutiker var det postorder som gällde. Det kunde ta veckor innan ens beställning kom fram till ett postkontor i, exempelvis, Kiruna. Och det kunde i sin tur ta månader, och ibland år, att få tag på sina favoritlåtar och spela in dem på ett kassettband. I dag tar samma process några minuter. En spellista på Spotify utklassar dessutom alla blandband som vi mödosamt satt och slet med för över 30 år sedan.
Tanken att ha tillgång till Grammofonarkivet, en samling med nästan allt av värde som spelats in, var därför svindlande när jag var liten.
Grammofonarkivet var och är public service, ett musikbibliotek med olika inspelningar i samhällets tjänst. Ingen samling kan vara komplett, men Grammofonarkivet var löjligt gediget fram till 2013.
– Det var då skivmarknaden helt gick över till det digitala, säger Roger Björkman, 46, grupp- och arbetsledare för musikförmedlarna på Sveriges Radio och fortsätter:
– Fram till dess hade vi av hävd tagit in all svensk musik som släpptes officiellt. Men då bad vi skivbolagen att inte skicka hit några fysiska exemplar. Vi var tvungna att sortera bort för mycket. Vi fick bara in skitmycket metal i en tid när det knappt fanns några program om hårdrock i tablån.
– I dag köper vi in det som SVT och SR vill ha digitalt. 90 procent är ljudfiler, resten är i princip klassisk musik på cd, exempelvis om P2 frågar efter några pianokonserter av Mozart.
2018 är Grammofonarkivet digitalt, sökbart via dator. Alla cd-skivor är digitaliserade. Det analoga arkivet digitaliseras i sin tur om någon frågar efter musik som bara finns på vinyl och i så fall bara enstaka spår, inte hela lp-skivor.
Men vissa, som tv-producenten och reportern Magnus Broni, 44, återvänder fortfarande till den gamla, analoga och gigantiska samlingen.
– Till ett avsnitt av Hitlåtens historia behövde jag en kortare version av Sweet child O’mine med Guns N’ Roses som bara finns som singelbaksida. Axl Rose och kompani ville egentligen inte ge ut den eftersom det är en nedklippt radioversion.
De gamla skivorna kan även innehålla information som är svår att hitta någon annanstans.
– Det kan finnas ett namn på konvolutet till en Cyndi Lauper-platta, något i tacklistan kanske, som skapar nya infallsvinklar och tankegångar. Det är ovärderligt. Och det händer alltid något om man räcker över en vinylskiva under en intervju med artist. Till och med Vince Clarke från Yazoo, som kan vara en riktig torrboll, reagerar på ett sätt som blir bra tv.
I ett annat program, Dom kallar oss artister, var Grammofonarkivet en del av rekvisitan. Artisterna fick sitta i skattkammaren och prata om sin musik.
– Det blev det bästa segmentet i hela programmet, tycker jag. Det spelar ingen roll om det var Robyn, Ola Salo eller Per Gessle. När de fick komma in i arkivet blev de nästan andaktsfulla. Framför allt Gessle smälte lite. Steve Angelo från Swedish House Mafia tyckte också att det var hur coolt som helst.
Vad pratar vi om här? Jo, följande:
Det fysiska Grammofonarkivet består av 230 000 cd-skivor, 144 000 lp-skivor, 75 000 singlar och ungefär 6 000 maxi-singlar.
Och det är de så kallade låneexemplaren. För varje låneexemplar finns det också ett referensexemplar. Det är en säkerhetsåtgärd för att skivorna inte ska försvinna. För om många personer har tillgång till skattkammaren innebär det alltid ett visst, ähum, svinn.
– Det gör mig fruktansvärt förbannad. Det har bland annat försvunnit flera feta Kraftwerk-vinyler, säger Magnus Broni.
Vi köpte in hur många exemplar av Kents ”Vapen & ammunition” som helst, men de försvann ändå.
Han pratar om de äldsta Kraftwerk-originalen med trafikkoner på omslagen. De har tydligen fått fötter och tassat ut ur arkiven. Originalpressen av Nick Drakes Pink moon, en dyr och åtråvärd raritet, är också borta.
– Men det stora svinnet skedde i början av 2000-talet när folk i företaget hade tillträde till lånemagasinet och snodde cd-skivor. Vi köpte in hur många exemplar av Kents Vapen & ammunition som helst, men de försvann ändå. Och hitsamlingen Absolute music skaffade vi minst fyra exemplar av. Vi visste ju att minst två stycken norpades lagom till midsommarfesterna, säger Roger Björkman.
Okej, men skulle du kalla det analoga arkivet för en kulturskatt, Roger?
– Ja, absolut. Delar av det, i alla fall. Men det är nog stenkakorna, vaxcylindrarna med inspelningar från 1890-talet fram till 1920 och pianorullarna som är det riktiga kulturskatten. Det är mycket tal, bondkomik, revyer, sprak och knaster. Hälften av vaxcylindrarna är digitaliserade.
När hämtade någon upp en pianorulle senast?
– P2 gjorde faktiskt en sommarserie för tre år sedan med inspelningar som bandats av från pianorullar.
Men det är ju inte arkivets 100 000 stenkakor jag är här för, det är för vinylerna. Jag ber Roger knappa in fyra klassiska album i datorn:
The Velvet Underground: The Velvet Underground & Nico (bananskivan).
Black Sabbath: Masters of reality.
John Coltrane: Blue train.
Nick Drake: Five leaves left.
För att hitta dem behöver jag hyllkoder som jag skriver upp på en gul lapp.
När dörren till Babylons trädgårdar, vinylmagasinet, låses upp längst in i Grammofonarkivet väntar jag mig naturligtvis hyllmeter efter hyllmeter med vinyl som sträcker sig upp mot himlen. I stället stiger jag in i ett torrt lager med lågt i tak och Stasi-belysning.
Men det blir ännu värre när jag äntligen håller ”Bananen”, The Velvet Underground & Nico, i handen. Det amerikanska originalet på skivbolaget Verve med tjockt fold out-omslag. Bananen på omslaget som formgavs av Andy Warhol är halvskalad, omslaget slitet och skivan översållad av repor.
Det ser ut som om en katt har slipat klorna på vinylen.
Vertigo swirl-originalet av Black Sabbaths Master of reality är i ungefär samma skick. Det ser ut som om en katt har slipat klorna på vinylen. Och John Coltranes Blue train, åh nej. Nej! Rudy Van Gelder-stämpeln på båda sidor i dead wax, ”örat”, rätt New York-adress på etiketten, den tjocka tunga vinylen – allt stämmer. De tidiga originalen på jazzetiketten Blue Note är vinylskivornas Rolls-Royce. Få album är bättre graverade, få låter bättre, de är oersättliga.
Men i Grammofonarkivet har ingen av dyrgriparna ens en innersleeve. Folk har slängt dem rakt ner i konvolutet och verkar ha använt skivorna till att hyvla ved. Omslagen är nedkladdade med anteckningar och tejp. Det är barbariskt.
Ska det vara så här?
– Ha ha, ja. Många av låneexemplaren är välanvända. Men lyckligtvis är referensexemplaren i mycket finare skick, säger Roger Björkman.
En liten tröst är att originalpressen av Nick Drakes Five leaves left är i riktigt gott skick. En skivaffär i Stockholm sålde nyligen ett exemplar för 11 000 kronor.
Men jag vill ändå inte lämna bunkern. Känslan av att vara omgiven av flera ton vinylhistoria är massiv, hur misshandlade skivorna än är. Flera av dem är original och har ett ljud och en känsla som
inte går att återskapa igen.
Jag förstår varför Per Gessle smälte.