”Måste vara förfärligt att vänta på samtalet”
Peter Englund, 57: Det kittlar i magen när jag ska presentera en
nobelpristagare
Snart är det dags igen – Peter Englund ska meddela vem som får Nobelpriset i litteratur.
Vad tänker han sekunderna innan dörrarna slås upp?
– Det är som att stå på sjumeterstrampolinen. Det kittlar i magen men när man väl tagit steget ut är det inte så farligt.
Som ständig sekreterare i Svenska Akademien leder Peter Englund arbetet med att ta fram pristagaren. I maj enas de om fem namn, vars författarskap de sedan ägnar sommaren åt. Alla fem är med i matchen tills beslutet fattas, i regel en vecka innan vi andra får veta nu i oktober.
En halvtimme innan Englund – som kallar sig ”bekännande introvert” – slår upp dörrarna till världspressen ringer han pristagaren.
– Det är ett roligt samtal, de blir väldigt glada! Men det är inte alltid man får tag på dem, varken Lessing eller Munro svarade. Lessing fick beskedet av journalister, på väg hem från mataffären.
Följer vanliga människor
Åtminstone en gång har han dock haft känslan av det motsatta; att pristagaren satt och väntade vid telefonen. Han säger inte vem.
– Den väntan måste vara förfärlig. Tänk så många författare det finns som skulle kunna få priset – hos de flesta ringer det ju aldrig.
Som ständig sekreterare får Peter Englund alltså meddela vem som skrivs in i historien som nobelpristagare. Men i egenskap av historiker och författare är det inte de stora genierna som intresserar honom. I ”1914”, som kom i somras, får vi genom helt vanliga människors ögon se första världskriget bryta ut.
– Män, kvinnor och barn, människor i östra och västra Europa och i andra delar av världen – alla har olika erfarenheter och hanterade kriget på olika sätt. Jag vill ge en mer sammansatt bild.
Ska ges ut i fem band
”1914” är en påfylld version av Englunds egen ”Stridens skönhet och sorg” (2008) och kommer att ges ut i fem band, ett för varje år kriget pågick. Läsaren får följa 40 människor genom kriget, och alla har funnits i verkligheten. Ur arkiven har Englund räddat bland annat en tysk skolflicka, en engelsk undersköterska och en serbisk läkare. Det handlar inte om krigets orsaker utan om krigets vardag.
– Ofta blev vardagen tydligare när kvinnor beskrev den. Jag tror att kvinnor har en bättre möjlighet att ta in ett bredare register av det som händer omkring dem.
”Vi kan inte fråga längre”
Nu har de sista soldaterna som stred under kriget dött, alla vittnen är borta. Det påverkar historieskrivningen. Nu har vi bara det som skrivits ned eller spelats in, ingen mer information kommer att tillföras.
– Det är som en bok som stängs. Vi kan inte fråga längre. Till exempel, i alla de källor jag har tröskat, och det är många, nämns onani en gång. Självklart förekom det hela tiden – men vi kan inte veta för vi har ingen att fråga.
Men när alla som varit direkt berörda är borta skapas också en distans som kan vara välgörande. Det är ingen slump, säger Englund, att det under de senaste åren har kommit mycket litteratur om just första världskriget.
– Det är som om en viss energi går ur frågan. Nu kan vi se vad som dolde sig bakom smärtan och hatet. Inom forskningen kan vi se att ingen part var helt och hållet skyldig till att kriget bröt ut, och ingen var heller helt utan skuld.
