Var inte så sur
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-24
HANNA NORDENHÖK om Charles Bernstein, en amerikan som ekar i den svenska poesin
L=A=N=G=U=A=G=E var inte bara en tidskrift, utan ett vitalt forum för en brokig samling teoretiskt intresserade och estetiskt nyskapande amerikanska poeter. Namn som Lyn Hejinian, Ron Silliman, Susan Howe och Steve McCaffery kom snart att associeras med vad som lite missvisande homogeniserande skulle kallas för ”language-rörelsen”. Berättelsen om poeten Charles Bernstein (f 1950), som tillsammans med Bruce Andrews grundade tidskriften, är följaktligen också berättelsen om L=A=N=G=U=A=G=E. Bernstein själv kallar den för ett ”organisatoriskt projekt” utan egentlig gemensam poetik, ”ett nätverk av geografiskt spridda poeter med intresse för ett kritiskt tänkande och en utforskande, innovativ poesi”.
Det är en både rik och översiktlig samling texter som nu utkommer på OEI editör i urval, översättning och montage av Anders Lundberg, Jonas (J) Magnusson och Jesper Olsson – tre andra tidskriftsgrundare av dignitet (omslagsfliken kunde också nämnt Jörgen Gassilewski, som står som upphovsman för ett ansenligt antal diktöversättningar). Texterna sträcker sig från 1978, året då L=A=N=G=U=A=G=E grundades, till 2006. Bernstein själv debuterade 1975 med diktboken Asylums – vilket gör trettiofem år av egensinnigt och rörligt författarskap som ständigt sökt sig mot det komplexa, det skeva, det politiska, det formellt utmanande.
Det är lite anmärkningsvärt att boken utkommer först i dag, nästan tio år efter att tidskriften OEI först introducerade language för en svensk publik – ett faktum vars resonans i svensk samtida poesi och litterärt samtal är svårt att överskatta. Varför har den inte kommit tidigare, så efterlängtad som den måste vara? Det får mig att tänka på två saker. Den ena, att boken nu i större utsträckning än förlagets tidigare utgivning förefaller riktad mot en bredare allmänhet utanför den mindre skaran av redan initierade, som ju sedan länge haft tillgång till texter av Bernstein. Den andra, att den markerar en etapp i OEI:s egen historia – det går att betrakta den som en sorts summering av åtminstone en del av förlagets egen insats under det senaste decenniet för att föra fram alternativa sätt att tänka, skapa och läsa poesi. Som om den också blivit ett sätt att tala om det egna arbetet. Det finns något fint över det.
De svåra dikterna anfaller, eller Högt spel i tropikerna består bortsett från dikterna och en ingående intervju med Bernstein, till största delen av essäistiska texter. De spänner över ett brett register av ämnen: översättning, poesi som performance, poesins möjligheter i en digital tidsålder, och författarens signatur. Till exempel. Urvalet gör ingen skillnad mellan skrivgenrerna och följer ingen given kronologi, utan kastar sig friskt fram och tillbaka över hela författarskapet. Det redaktionella greppet visar en djup trohet gentemot Bernsteins poetik och hans tankar om text som möjligt material för omkopplingar, förskjutningar och nyalstrande mening.
Man skrattar ofta högt åt hur de svenska översättarnas lösningar av dikternas många allitterationer och stil
grepp också de har smittats av Bernsteins tänkande, särskilt hans förhållande till översättning. Som i dikten ”Tänker jag tänker jag tänker” från 2006, då det kan låta så här: ”Bua inte ut mig / när du menar Burträsk” eller ”Var inte så sur / (Var inte Saussure)”. För vad är egentligen överförd mening? Bernsteins: ”Diktens poäng är snarare erfarenheten av dikten, musiken på diktens yta”.
Till volymens höjdpunkter hör den mäktiga och lyriska essän Absorptionens artefaktion från 1987 som utifrån de både fruktbara och komplexa begreppen ”absorption” och ”ogenomtränglighet” gör en vindlande läsning av amerikansk poesi med tyngdpunkt på sambandet mellan poetisk form och ideologi. Absorption hör ihop med fängslandets form, med uppslukandet, med det hypnotiska. För Bernstein är detta aldrig organiska fenomen hos texten utan effekter av ett arbete med en teknik och ett medium – men som genom att dölja sina formella aspekter ofta ger sken av att vara uttryck för en autentisk röst eller verklighet. Detta i motsats till ogenomträngligheten, som antyder överskridande, motstånd, avbrytande, fragmentering, ironi, ett splittrande av uppmärksamheten – poetiska metoder som genom att peka på och reflektera kring sin egen form bryter med en normativ föreställning om poesins natur. Begreppsparet blir ett analytiskt precisionsinstrument för en politisk läsning av poesi långt bortom all förenklande syn på vad som kännetecknar och avgränsar politisk dikt. Bernstein framför i sin essä dessutom en ganska mördande kritik av den romantiska ideologin. Jag känner mig bitvis kluven inför det, särskilt obevekligheten i hans synsätt, men texten är oupphörligt givande, ja, viktig, och sträcker sig en bra bit utanför sin amerikanska kontext.
Bernsteins essäistik kommeratt vara fortsatt högaktuell under lång tid framöver. Men lika betagen i honom som tänkare, lika besviken blir jag av hans dikter. Det finns en sorts pedagogiserande babblighet över dem, ja, en form av amerikanskhet, som jag inte kommer förbi. De är, så att säga, så putslustigt och lite banalt manliga... De ofta lite självklara politiska poängerna förbryllar mig, de då och då mästrande och oväntat moraliserande tonfallen. Var det detta som blev av en så mångfasetterad och allvarligt menande teoribildning? Det blir, ledsamt nog, ett antiklimax.
Hanna Nordenhök