Vår tid behöver inte fler moralkakor
Elina Pahnkes text handlar om identitet, inte det handlande subjektet
”Alla har rätt att flyga charter på sommaren” löd rubriken på en ledarartikel av Susanna Kierkegaard. Som flera andra studsade jag på ordvalet: ”rätt”? Är det inte snarare en fråga om pengar? Och smak?
Elina Pahnke menade att Kierkegaards artikel var en del av en ”en elitistisk berättelse, som underkänner arbetarklassen som politiska subjekt”. Men är det inte snarare Pahnkes ”berättelse” som är tidstypiskt idealistisk?
Pahnkes artikel är ett lapptäcke: först kritiseras en reklamfilm från LO för att vara nationalistisk. Fair enough. Sedan kommer ett stycke om vänsterorganisering i förorterna. Okej? Och så avslutas det hela med en släng mot Kierkegaards resonemang om charterresor, och jag undrar var jag tappade tråden.
Den sammanhållande tanken är, tror jag, viljan att arbetarklassen ska vara ett politiskt subjekt – som definieras i förhållande till arbetsgivarna (och inte i förhållande till nationen), som inte är besatta av klaner och kriminalitet, och som står på rätt sida även i klimatfrågan. Men är det som målas upp på det sättet verkligen ett politiskt subjekt? Är det inte, i synnerhet om man koncentrerar sig på dispyten med Kierkegaard, snarare moraliskt?
Den förenklingen hade inte varit så mycket att bråka om ifall den inte hade varit besläktad med en mer nationell eller västerländsk självgodhet
Grundproblemet är på sätt och vis det sedvanliga talet om en klimatkris: den globala uppvärmningen tolkas som en kris inte för mänskligheten, utan för klimatet. Hårklyverier? Nej. Sättet att placera krisen utanför oss själva är förutsättningen för den liberala idén – som Pahnke medvetet eller omedvetet anammar – om möjligheten att göra motstånd. Och motståndet är vad som behövs för att det politiska subjektet ska komma till stånd.
Men det som kommer ut ur den här ”berättelsen” är inte ett subjekt (som kännetecknas av sin handlingskraft), utan snarare en identitet. Den utmärks av att man föreställer sig vara en sån som ”kämpar för världsförändring” som Pahnke skriver. Bättre kan självgodheten inte formuleras: det finns de som gör motstånd ”mot klimatkrisen” och ”kämpar för en bättre värld”, och så finns det de som inte gör det.
Den förenklingen hade inte varit så mycket att bråka om ifall den inte hade varit besläktad med en mer nationell eller västerländsk självgodhet: den som går ut på att vi i Sverige har ”ställt om”, gått över till elbilar och grön el, eftersom vi är så medvetna om vikten av att ”rädda klimatet” och göra något. Problemet är bara att vi i grund och botten bara har exporterat utsläppen till de länder där solpanelernas, bilbatteriernas och vindturbinernas beståndsdelar produceras. Läs Alf Hornborgs Kannibalernas maskerad.
Den här tiden behöver inte fler moralkakor, utan skarpare politiska analyser och mer skatter. I det har Kierkegaard rätt.