Länge leve Leila K
Martin Aagård ser en legend göra comeback
Producenten Denniz Pop (1963-1998) förändrade svensk popmusik på två sätt.
Dels ljudet. Han insåg att det inte räcker med en fet bastrumma. Man behöver minst tre feta bastrummor på varandra.
Han upptäckte även att det går alldeles utmärkt att mixa pruttljud-syntar alldeles för högt och att lägga en samplad explosion i början på refrängen.
Denniz Pop gav sig in i popmusiken med en ny, orädd attityd och gjorde det trista eurodiscosoundet fetare. Och fetare. Och fetare ändå. Hans oemotståndliga, svenska euroreggae kombinerades så småningom med kollegan Max Martins hårdrocksattityd och tillsammans värkte de fram några makalösa pophitar i Cheironstudion på Kungsholmen.
Kanske inte världens smartaste. Men roliga. Det finns någon sorts underbar gränslöshet i de där Ace of Base, Leila K och Backstreet boys-produktionerna.
Glöm aldrig det.
För det finns nämligen en stor risk att Denniz Pop snart bara blir ihågkommen för att han samtidigt gjorde Sverige till ett ”musikexportland”.
Efter hans exempellösa framgångar på 90-talet var musikbusiness plötsligt inte längre ett nödvändigt ont. Det blev något fint som fick politiker att posera med hårdrockstrummisar på olika galor. Export Music Sweden startades. Priser delades ut.
Och allt som hade med framgångsrik popmusik att göra blev genast lite tråkigare.
Numera har Denniz Pop sin helt egen gala. 2013 instiftades Denniz Pop awards ”i syfte att föra Denniz Pops arv, Sverige som musiknation, vidare”.
I fjol vann Swedish House Mafia och Avicii. Två kämpande artister i stort behov av uppmuntran.
I går kväll var det dags igen. På Berns i Stockholm prisades unga lovande artister och unga låtskrivare med 10 000 dollar var.
Men kvällens verkliga stjärna var ingen rookie.
Tvärtom.
Zara Larson, Hassle, Mapei, Silvana Imam och alla andra nyduschade småstjärnor på scenen får ursäkta. En 44-årig dam i peruk som både haft världshits och levt på gatan, stal uppmärksamheten.
För första gången på 24 år spelade Leila K offentligt med sina gamla bandkolleger Rob’n’Raz.
En sensation.
Och ett drama backstage.
Efter att ha skrämt sin manager Vito, som så sent som för två veckor sedan var redo att ställa in alltihop, bytt ut sin sminkös och hållit journalisterna på halster en timme dök hon så upp.
Ja, hon dök upp.
Svarade inte på frågor.
Men Rob’n’Raz vill göra en ny platta med henne. Det vill många. Till och med Skrillex och Diplo.
Ja, hon ställde sig på scenen. Och ... LEVERERADE. Got to get sitter som vore det 1989.
”Stockholm. Keep on rocking! And fuck you!”
Plötsligt påmindes man om en tid när svensk popmusik var kul.
Och gränslös.
En tid då pruttljuden på syntarna var högre och musik inte var någon sorts landskamp där det plötsligt är skitviktigt att Spotifys streamingtjänst vinner över Tidal eller Apple. En tid innan ”musikbranschen” blev en ändlös sponsorfest för folk på Tele2:s marknadsavdelning.
Länge leve Leila K.
