”Livet är inte en tecknad serie”
Deborah Levy låter karaktärernas mörker komma upp till ytan i romanen ”Simma hem”
Deborah Levys pappa, vän med Nelson Mandela, var politisk fånge i Sydafrika.
När han släpptes flyttade familjen till England.
– Uppbrottet gjorde att jag alltid undrat vad "hem" är. Ett land, ett hus, vänner, kärlek?
Just "Simma hem" är namnet på den roman som blivit Deborah Levys stora genombrott. Trots att hon skrivit flera pjäser för Royal Shakespeare Company i London, romaner, poesi och noveller har hon först nu blivit en internationell stjärna på kulturhimlen. "Simma hem" nominerades till det prestigefyllda Man Booker Prize.
– Succén har förändrat mitt liv. Det är fantastiskt att så många vill diskutera det jag skriver, säger hon när vi ses när hon är i Stockholm för att framträda på Kulturhusets författarscen.
"Simma hem" handlar om två familjer som hyr ett hus på Franska Rivieran. En ovälkommen gäst dyker upp och rör om bland relationerna: 23-åriga Kitty som en dag ligger naken i poolen. Hon är en skör kvinna som balanserar på gränsen till galenskap.
– Ett viktigt tema i boken är hur det som vi försöker gömma undan i våra liv ändå kommer upp till ytan. Det spelar ingen roll om vi är på semester under sol och klarblå himmel. En stor influens för mig är Freud. Gräv och gräv i dig själv, och du kommer att finna något gammalt och trasigt som du kan ta fram och pussla ihop.
Alla karaktärer i romanen har något mörkt i sina liv, som avslöjas undan för undan.
Tror du inte att det finns några människor som bara är glada och lättsamma?
– Nej! De flesta är en mix av båda. Även jag. Det är inte normalt att aldrig vara olycklig. Livet är inte en tecknad serie där någon kan slå ner oss och vi bara studsar upp igen med ett leende på läpparna.
En viktig roll i romanen har 14-åriga Nina. Hon iakttar de vuxna kyligt, men inombords stormar känslorna. Deborah Levy har själv två tonårsdöttrar.
– Jag är fascinerad av tonårstiden - hur intensivt vi känner då. Vi antas bli klokare med åldern, men jag undrar det... Ibland tror jag att vi bara lärt oss bli mer distanserade.
Hon berättar att hon också gillar att vända på stereotyper. i "Simma hem" är en manlig huvudperson poet och har huvudansvaret för dottern, medan mamman är krigskorrespondent som reser mycket.
– Det är roligt att skriva det oväntade och visa hur komplicerat livet är, säger hon.
Hem för Deborah Levy och hennes familj har blivit Storbritannien, dit hon kom som 9-åring. Då hade pappan släppts ur fängelset, där han hamnade efter sitt engagemang i ANC.
– Jag växte upp under apartheid, och pappa fängslades när jag var fem år. Det var hemskt att vara barn och se allt lidande, så många grymheter mot andra människor. Men jag minns också det klara ljuset på morgonen, lukten av plommon och ljudet av alla olika afrikanska språk.
Med Deborah Levys eget språk hände något märkligt när pappan försvann ut hennes liv:
– Jag tystnade mer och mer, i skolan slutade jag nästan att prata helt. Lärarna sa hela tiden till mig "Tala ut!" Men en lärare uppmuntrade mig att börja skriva ner mina tankar i stället, och det gjorde jag. Mest förskräckliga saker i min dagbok. Till slut hittade jag min egen röst igen.