Drottningens far tjänade på ”ariseringen”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-08-11
Det verkar som om Erik Norberg i sin utredning om Walther Sommerlaths förehavanden under nazismen, som publicerades igår gett oss ett svar på hur mycket han våren 1939 betalade för Efim Wechslers fabrik. Hur jag än läser kan jag inte få det till annat än att det handlade om en likvid om ungefär 25 000 riksmark, det vill säga 2,5 miljoner i dagens penningvärde (Norberg gör en annan värdering av riksmarken).
Det motsvarar mindre än hälften av företagets verkliga värde, enligt en modest värdering. Norberg bekräftar därmed vad jag tillsammans med Henrik Brandao Jönsson och Fredrik Quistbergh kom fram till i Kalla Faktas granskning förra hösten: Sommerlath tjänade på ”ariseringen”.
Om Norberg hade resonerat om den saken hade jag inte haft några invändningar. Istället använder han de sista sidorna av sin utredning åt att spinna en hjältehistoria om hur Sommerlath med sina markaffärer räddade Wechsler och en del av hans pengar till Brasilien. Och eftersom det i förhållande till de tyska valautareglerna skedde i vad vi kan kalla en gråzon, dessutom tog en avsevärd risk när han gjorde det.
Man kan säkert säga att Sommerlath tog en risk, även om den i första hand var ekonomisk. Nazistatens svar hade sannolikt blivit att ta företaget i beslag. En rimligare tolkning är emellertid att säga att han förutom att han mot bakgrund av de nazistiska judeförföljelserna utpressade Wechsler, även tog tillfället i akt att blåsa nazistaten. Emellertid inte för några högre syften, utan för att tjäna en slant.
Mats Deland, historiker vid Uppsala universitet