Släpp in debatten på Arkitekturmuseet
Provinsiell syn på vem kulturen är till för
I förra veckan kom beskedet från Mark- och miljödomstolen att kvarteret Plankan på Södermalm
i Stockholm inte bör förtätas enligt den plan som kommunen arbetat fram. Hyresgäster som får behålla luft och ljus jublar, stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius är missnöjd. Kevius, med ett förflutet i YIMBY, Yes in my backyard, en lobbygrupp som slåss för ökad förtätning och ”mer stad” – i form av till exempel smidigare biltrafik – verkar helst av allt vilja avskaffa alla demokratiska processer kring byggande. Eller hur man nu ska tolka uttalandet ”lagstiftningen hindrar en växande storstad, snarare än möjliggör den” (i Södermalmsnytt 30 nov).
Frågor om byggande, bostadsbrist och infrastruktur engagerar, eller borde engagera, alla. Därför är det extra konstigt att den myndighet som har ansvaret för att spegla arkitekturfrågor, Arkitekturmuseet, inte fångar upp detta. Utställningarna gör det inte. Programverksamheten domineras av stildiskussioner och ”fråga arkitekten”, om renoveringar av det egna, ägda boendet. Inget fel på det, men det stora tomrummet, stadsplaneringsfrågorna, är problematiskt.
Arkitekturmuseet föreslås byta namn till ”arena” eller ett ”centrum” för design, form och arkitektur – för att komma ifrån det tyngande ordet ”museum”, lite som när kulturministern vill undvika ordet ”kultur”. Enligt kulturdepartementets promemoria ”Översyn av form- och designområdet”, är det ett led i att frigöra kreativa lösningar.
Promemorian blandar konsekvent samman arkitektur och design, som om det bara vore form i olika storlekar. Och, som förläggaren Staffan Lundgren påpekat på sin blogg, finns det något oroväckande i formuleringen att den framtida arenan ska ”bekräfta bilden av Sverige som en designnation”. Det är inte publiken, medborgaren, som är huvudperson här. Det är varumärkesbyggandet, nationens och stadens identitet utåt.
Ett stänk av samma tanke finns när Madeleine Sjöstedt slänger till Liljevalchs konsthall ett par extra miljoner. Det är nämligen en konsthall i världsklass, har man bestämt sig för i Stockholms stadshus.
Det är, förstås, besökssiffror som räknas, inte kvalitet. Många besökare är självklart inget fel, problemet uppstår när det bara är kvantitet som betyder något. Men vad som är än mer oroväckande, både när det gäller Liljevalchs och Arkitekturmuseet, är den lätt provinsiella synen på vem kulturen är till för. Att en gång för alla sätta Stockholm och Sverige på kartan, eller för att samtala och analysera väsentligheter?
Om det handlar om att få dit publik är det ju bättre marknadsföring som behövs. Om det är en engagerad publik som är målet, krävs det en helt förändrad inställning. Låt oss utgå ifrån att vi redan befinner oss på kartan, att det är långt till världsklass och att det på vägen dit krävs innehåll, kunskap och intellektuell utmaning. Kvarteret Plankan är en tillräckligt stor symbolfråga för att kunna bli underlag för en hel utställning. Designnationen kan vänta.
