”Bakterien dödade vår son”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-12
Karim, 2 veckor, dog på grund av resistens
FAGERSTA. – Jag har försökt sova ett par timmar, men det går inte. Sömnpillrena gör mig dåsig på dagen, ändå somnar jag inte.
Det är snart två månader sedan Samir Nachawati från Fagersta förlorade sitt barn. 18 augusti dog lille Karim efter intensiva vårdinsatser.
Läkare från Västerås och Uppsala försökte bekämpa de resistenta tarmbakterier som hade invaderat hans kropp – men det var för sent.
Samir sitter i soffan i vardagsrummet. Hustrun Jomana sitter bredvid. Hon stirrar stelt framför sig.
– Jag hör henne gå upp på nätterna och gråta, säger Samir.
Karim föddes med dramatik, tre månader för tidigt. Jomana fick sammandragningar och åkte in till lasarettet för säkerhets skull. Hon började blöda och stapplade in på sjukhustoaletten. 06.20 larmade hon plötsligt efter läkare. När doktorn rusade dit låg hon på knä på golvet med det nyfödda barnet i händerna.
Barnet fick sitt namn och lades i kuvös. En vecka förflöt, allt gick bra. Men så blev Karim dålig.
Klebsiella-bakterier uppmättes i hans blod och dagen efter hade de ökat ytterligare. För första gången hörde Samir läkarna nämna multiresistenta bakterier – som inga mediciner skulle bita på.
Kördes i ilfart till Uppsala
Penicillin sattes in och läkarteamet avvaktade effekten. Men infektionen fortsatte skjuta i höjden. Samir bad om nya åtgärder, om ny antibiotikakur och förflyttning till Uppsala, men fick beskedet att läget ändå var under kontroll.
Efter fem dygn var det dock så kritiskt att Karim kördes med ilfart till Akademiska. Ny medicin sattes in, men förgäves.
– Varför gjorde de inte som jag bad med en gång?
Samir lutar huvudet i händerna. Han håller sjukhuset ansvarig för smittspridningen, för att hygienen brast, för att odlingen tog för lång tid.
– Utomlands gör man massor för att bekämpa resistenta bakterier. Varför inte här? Varför, varför, varför?
Flyttar tillbaka efter 25 år
Vi tar bilen till en plats för fotografering. När vi ser landskapet passera revy skrattar Sarim till.
– Jag har alltid trott att jag skulle dö här i Fagersta. Jag var den första invandraren här för över 25 år sedan. Men nu ger jag det bara ett år till, sedan flyttar vi hem till Libanon.