”Jag beundrar de som springer på 4 timmar”

Sen i starten, men oftast först i mål.

Maratonstjärnan Isabellah Andersson började sin elitsatsning sent, men gick sin egen väg. En väg som lett till många guld. Här ger hon några tips till de som vill förbättra sin löpning.

Det var tack vare orientering och ett vänskapsutbyte som Isabellah Andersson kom till Sverige. Men det var kärlek och en riktigt bra tränare som fick henne att stanna – och som gett Sverige sin största långdistansstjärna.

– Jag började med riktig löpträning 2006. Jag gick inte vägen från banlöpning utan jag gick min egen väg och sprang även terränglöpning i början. Men min målsättning var att springa maraton, säger Isabella Andersson.

Älskar att springa

Resten är, som man säger historia. Isabellah var redan efter ett år snabbaste kvinna på Lidingöloppet och sen började SM-gulden att trilla in.

Men var det så lätt? Var det så naturligt att på bara några år gå från ”motionär” till att bli bäst i Sverige. Frågar du Isabellah är svaret JA.

– Jag älskar att springa och för mig var det inget motstånd alls. Jag hade en känsla i kroppen, och det känns bra för mig att springa.

Vad är svårast med löpning?

– Jag tror att det beror på vad man vill ha ut av sin löpning. Här är det ingen skillnad på en motionär eller en som elitsatsar. Dock måsta man veta att om man vill bli bättre så måsta man träna. Jag brukar säga när jag springer Stockholm Marathon att jag beundrar dem som håller på i 4-5 timmar. Det är jättejobbigt att springa så länge.

Jag älskar att springa och känner inget motstånd alls.

Är mycket träning det som krävs för att förbättra sig?

– Nej, det är svårt att säga. Vad som fungerar för Isabellah är inte samma som Kalle eller Anna behöver. Vi är alla olika. För mig så känner jag att stor mängd hjälper. När jag är frisk brukar det bli mer än 20 mil i veckan. Man måste ta reda på vilken nivå som passar bäst. Jag brukar råda folk som ska springa lång – att springa länge, men inte snabbt.

Vad är ditt mål nu – vad motiverar dig att fortsätta?

– När jag sprang i Barcelona 2010 kom jag i mål som femma och två år senare fick jag bronsmedalj. Men det vill jag inte ha. Jag vill stå där på pallen. Det spelar ingen roll om det är på OS eller VM – jag ska vara på pallen. Jag har en bra tränare och allt jag behöver, så nu ska jag ta mig hela vägen dit. Det är mitt mål och det ska jag uppfylla.

Vad bör man tänka på om man ska springa Lidingöloppet?

– Det är tre mil, men inför loppet tycker jag att man ska springa lite längre ett par gånger. Springa 35 kilometer istället, så att man har bra vana. Spring inte bara 20-25 km, får då kommer de sista kilometrarna att kännas jättetungt. Har du vanan att springa längre – så får du aldrig den känslan på tävlingen.