”Jag var 24 och redan i klimakteriet”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-16
När Ulrika ville ha barn var det försent – hennes äggstockar hade helt lagt av
Hon var 24 år, hade precis börjat jobba och använde p-piller för att inte bli gravid.
Föga anade Ulrika att hon redan var i klimakteriet.
Det började som svettningar. Ulrika fick vallningar de veckor då hon gjorde uppehåll från sina p-piller. Men så fort hon tog hormonerna igen avtog besvären. Hon sökte hjälp hos gynekolog som gav chockbeskedet.
– Hon sa att jag nog hade nått klimakteriet, säger Ulrika.
Det hade alltid varit självklart att hon skulle få barn. Det hade alltid varit självklart att hon skulle ha lätt att bli gravid. Nu ställdes allt på ända.
– Jag hade till och med lekt med tanken på att donera ägg – jag hade läst att man kunde få pengar i USA på det sättet.
Ulrika förstod att det skulle bli svårt, kanske till och med omöjligt, att någonsin få en egen bebis.
– Det mest ironiska var att jag senare jobbade med just genetik. Tack vare det kunde jag få en analys på mina egna kromosomer, och upptäckte att det saknades en bit på ena X-kromosomen. Det löste inte problemet, men det var skönt att få en förklaring.
Har jobbat med genetik
Hon insåg att om det alls skulle lyckas, var hon tvungen att försöka omgående. Hon och sambon Petri skrev in sig för ivf-behandling. Förgäves.
– Äggstockarna var döda, de hade helt lagt av. Det blev inga ägg alls, säger hon.
Beskedet blev en stor sorg. Ännu svårare blev det av att hennes pappa hade gått bort, bara månader tidigare.
– Jag tänkte: nu kan jag inte föra hans gener vidare. Det var tungt, säger hon.
Flera försök med äggdonation
Ulrika och Petri började överväga äggdonation, som precis hade blivit godkänt i Sverige. Till slut fick de grönt ljus från landstinget att göra tre försök. Med olika hormonstimuleringar förbereddes Ulrikas livmoder för att ta emot ett befruktat ägg. Tyvärr gav inget av försöken plus på stickan. Men Ulrika och Petri vägrade ge upp. Efter något år hittade de en donator som möjliggjorde ytterligare två försök, men den här gången var de tvungna att finansiera med pengar ur egen ficka. Ett av äggen ledde till graviditet. Men lyckan varade inte länge.
– Jag kände instinktivt att något var fel. Det var i vecka 10, tror jag. Läkaren bekräftade mina farhågor när hon letade efter hjärtljuden. Men det fanns inte där, säger hon.
”Ellinor är lik sin pappa”
Nytt donationsförsök, denna gång på en klinik i Finland. Och förra året föddes äntligen Ellinor.
Vad tänkte du när du fick se henne?
– Oj, jag vet inte! Men Petri har sagt att jag hade en väldigt underlig min. Jag var så chockad över att det faktiskt hade fungerat.
Tänker du i dag på att hon inte är din biologiska dotter?
– Nej, det gör jag inte. Men ibland, när folk säger att hon är så lik sin pappa, känner jag mig lite sorgsen. Jag önskar att de hade kunnat säga att hon var lik mig. Men – i min släkt har vi alltid haft lite utstående öron, och det har faktiskt hon också!