”Att gå kostar inget, och man kan göra det när som helst”

Mia gick ner 52 kilo

Mia började gå. Och gick ner från 133 kilo till 81. Numera har hon alltid gympaskor på sig – för man vet ju aldrig när chansen till en promenad dyker upp.

Mia Andersson, 30, har varit överviktig i hela sitt liv. Vågen brukade visa runt 105 kilo – men när den hösten 2004 plötsligt drog iväg till 133 insåg Mia att det här var ett problem hon måste ta tag i. I kombination med viktväktarmat började hon ta regelbundna promenader.

– Att gå kändes som den enklaste motionsformen. Det kostar inget och man kan göra det när som helst. Som stor orkade jag inte speciellt mycket, men jag var ändå noga med att röra lite på mig varje dag, säger hon.

Oväntat resultat

Och det gav snabbt resultat! De första 16 veckorna tappade Mia 15 kilo. Och hon fortsatte envist.

– Mitt mål var 80 kilo, men när jag började trodde jag nog ärligt talat inte att jag skulle klara av att gå ner mer än typ 5.

Men det gjorde hon! När Mia nått sin gamla vikt, 105 kilo, tog hon en paus. Under ett års tid strävade hon inte efter att gå ner mer – men var samtidigt stenhård på punkten att hon inte fick gå upp. Och det kan vara tufft nog!

– Jag har hittat motivation jag inte trodde att jag hade! Visst har jag tappat sugen ibland, men slarvar jag en dag är jag direkt tillbaka på banan igen dagen efter. Att hitta rutiner är viktigt, är jag bortrest en vecka märker jag direkt hur svårt det är komma tillbaka till mina mat- och motionsvanor igen.

Ett kilo kvar

Efter ett års paus kände sig Mia återigen peppad att fortsätta neråt och gick bort kilo efter kilo. Idag har hon ynka ett kilo kvar till målet på 80. Och hon fortsätter att promenera – mellan en halvtimme och en timme om dagen. I ur och skur. Hon har alltid gympadojor på sig och har gjort sig av med bilen. Oftast går hon de 25 minuterna från jobbet till pendeltågsstationen och sedan 35 minuter från pendeln och hem. Voila! Innan hon ens kommit hem är en timmes motion avklarad. Det tidigare så tråkiga måstet har nu blivit något av ett beroende som Mia inte vill vara utan.

– Det har blivit en vana. Jag kan nästan bli arg om jag inte hinner gå. Det är min egentid då jag reder ut allt jag har i huvudet. Och så brukar jag lyssna på musik eller passa på att ringa någon. Vill jag ha sällskap hela promenaden ringer jag mamma, säger Mia och skrattar.

– Underbart! Mitt självförtroende har vuxit. Det senaste månaderna har jag bytt jobb två gånger och det hade jag aldrig vågat när jag var tjock.

Häromdagen när Mia höll på att missa pendeln rusade hon upp för trapporna – och hann med det.

– När jag kom in på tåget kom jag att tänka på vad jag just hade gjort. Jag sprang till tåget! För några år sedan hade jag aldrig klarat det.