Camillas behandling skadade henne för livet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-16
Camilla Källströms synfel var bagatellartat litet från början. Bara –1 på båda ögonen.
Men ögonen blev för torra med linser och glasögon var opraktiskt med både småbarn och hundar i huset.
– Jag såg en annons hos ett företag här i Västerås som kunde fixa närsyntheten.
Hon undersöktes av en optiker, som konstaterade att hornhinnan var för tunn för den enklare laserbehandlingen, Lasik. I stället rekommenderades hon Lasek, där ytskiktet på hornhinnan gnuggas bort med en alkohollösning.
– Optikern sa att läkningstiden skulle bli längre, för att det var ett större ingrepp. Jag sa att jag ville tänka på saken, säger Camilla.
– Hon svarade: Du har tid för operation om en kvart, och innan dess behöver du ta ett lugnande piller också. Och jag ville ju inte vara besvärlig, så jag gick in.
Ögonlocken fastklistrade
Efter ingreppet hade Camilla sådan smärta att hon inte kunde se alls. Efter ett tag stabiliserade sig synen – men nu kom ett omvänt bekymmer. Närsyntheten var utbytt mot långsynthet, och hon kunde inte längre läsa tidningen.
– Jag ser sämre att läsa tidningen än mina 70-åriga föräldrar.
Men värst är torrheten. När hon vaknar sitter ögonlocken fastklistrade mot hornhinnan.
– Det känns som jag river loss den, så ont gör det.
Dagtid går Camilla omkring med ständig gruskänsla.
– Det är ungefär som när man svetsar utan glasögon. Som eld.
Det går inte en dag utan att hon ångrar operationen. Nerverna som återfuktar hornhinnan är skadade och hon hyser inget hopp om att bli bättre. Snarare tvärtom.
– Även om det fanns en operation som återställde mig, skulle jag aldrig våga. Ingen får sätta kniven i mig mer, säger hon.