Kvinnor förväntas bita ihop – trots att vi kvider av smärta
Föreställ dig att för varje steg du tar bli huggen av sylvassa knivar i underlivet
Att vänta barn blev synonymt med smärta, kryckor och ett bråkande bäcken.
Trösten?
En pool full av preggos.
Med försiktiga steg och en mage som är så stor att jag inte längre ser mina fötter, kliver jag ner i poolen. Klorlukten sticker i näsan och en ventilationstrumma står och brummar så högt att den skallrar. Ändå är det här mitt livs bästa bad. För första gången på flera månader känner jag nämligen ingen smärta. Från att i princip varit orörlig kan jag ”cykla” med benen och flyta omkring som ett näckrosblad i en ankdamm. Lindringen pågår bara så länge jag är i poolen, men jag börjar ändå lipa av lättnad och tårarna rinner rakt ner i det 40-gradiga vattnet. Det är inte bara känslan av befrielse som orsakar gråten, utan det faktum att jag för första gången sedan värken drabbade mig inte känner mig så förtvivlat ensam med den. Runt omkring mig simmar nämligen fem andra gravida kvinnor. Alla med samma besvär: den jävla foglossningen.
Ungefär halvvägs in i graviditeten drabbades jag av bäckensmärtorna från helvetet. Hur det känns? Jo, föreställ dig att för varje steg du tar bli huggen av sylvassa knivar i underlivet, ljumskarna och korsryggen. När det var som värst kunde jag inte gå från soffan till toaletten utan hjälp. Jag fick kryckor, blev sjukskriven och i hopp om mirakel testades allt: Akupunktur, dubbla Citodon, vila, gravidbälte, tens-apparat (smärtlindrande maskin), massage. Inget hjälpte. Min enda tröst var bassängträningen, inklusive stunden i omklädningsrummet där vi preggosar på kryckor grät ut hos varandra.
Har man konstant smärta i kroppen, sätter det sig snart på psyket också. Herregud, så arg jag var! Den persiska artigheten var som bortflugen och jag bad folk att dra åt helvete till höger och vänster (Förlåt, allihop!). Jag var upprörd över att ingen hade förvarnat mig om det här. Må illa, få svullna fötter och ömma bröst hade man hört talas om, men att havandeskapet också kunde innebära en tuff tillvaro på kryckor var en fet chock. Även för min sambo, som snällt lät mig luta mig mot honom, bildligt och bokstavligt, under de nio månaderna.
Trots att bäckensmärtor är ett vanligt besvär bland gravida, är vården fortfarande bristfällig. Om man ens kan kalla det vård? Jag hade tur som åtminstone fick bassängträning, men de flesta blir hemskickade med bara ett sjukintyg och förmaningar om att inte gå i trappor. Med tanke på det höga priset, såväl i lidande som i sjukskrivningskostnader för samhället, borde det rimligtvis prioriteras högre. Dessutom har jag svårt att tro att vården skulle stå lika handfallen om foglossning var något som drabbade män. Vi kvinnor förväntas bita ihop och fortsätta som om inget hänt, trots att vi kvider av smärta, med den käcka devisen om att ”graviditet inte är en sjukdom”.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Vill du få ännu fler artiklar och erbjudanden från Aftonbladet Family? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev med artiklar, poddar och mycket mer!