Svensk förlossningsvård: Vi borde kunna kräva mer
Man ska inte behöva vara tacksam över att få föda säkert
Bebisar dör. Mammor dör.
Och om allt går bra, om mamman skadas bara litegrann, får man vara tacksam.
Vi borde kunna kräva mer av svensk förlossningsvård.
Nyheterna toppas av fruktansvärda vittnesmål från förlossningsvården, och det gör mig både glad och tacksam. Lisa Bjurwalds bok BB-krisen. Sveket vid livets början har lyckats ruska om och fått samhället att börja vakna. Jag har i mitt jobb som journalist år efter år fått mejl om barn som dött, eller i bästa fall bara fått hjärnskador, mammor som fått trauman för livet eller i värsta fall dött. Aftonbladet har den senaste tiden lyft flera av förlossningskrisens offer. 33-åriga Rasha som nekades kejsarsnitt och förblödde, och nu senast 30-åriga Caroline som även hon dog efter förlossningen. Lisa Bjurwald har i sin senaste bok tagit ett samlat grepp om förlossningsvården, och det är inte någon vacker läsning. Helt ärligt var det faktiskt långt värre än jag trodde trots att jag följt sjukvårdens Lex Maria-anmälningar och de desperata breven som föräldrar skrivit de senaste åren till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
I BB-krisen kan man läsa att nästan alla svenska regioner, 19 av 21, har brist på barnmorskor. Trots att det föds fler barn öppnas inte fler platser att föda på. De senaste 20 åren har 15 svenska förlossningsenheter lagts ned och svenskarna har överlag fått allt längre till BB:
År 2000 hade omkring 40 000 svenskar över 10 mil till en förlossningsavdelning. 2017 hade siffran svällt till nästan det dubbla: 75000.
Det är hård statistik som Lisa Bjurwald grävt fram ur arkiven, svart på vitt. Men det mest alarmerande i boken, utöver alla fruktansvärda vittnesmål, är hur ledningen för förlossningsvården ägnar sig åt det Lisa Bjurwald kallar direkt fusk. Någon nationell statistik över hur många barn som föds utanför sjukhusen varje år finns inte. Tvärt om skriver Lisa Bjurwald:
Lyckas barnmorskan eller annan sjukvårdspersonal vänta med att ta ut moderkakan tills den förlösta kvinnan kommit innanför sjukhusets portar, räknas förlossningen som ”normal” eller ”utan anmärkning” och hamnar i statistiken över förlossningar som skett inne på sjukhuset.
Jag minns själv maktlösheten när man står där bredvid som partner, när ingenting blir som det sagts på de där fina förlossningsförberedande kurserna som sjukhusen satsar på. När man av på grund av platsbrist inte får ett förlossningsrum eller tillgång till smärtstillande. Jag vet att jag hade tur. Men hur sjukt är inte det? Att föräldrar ska känna tacksamhet inför att de slipper köra mil efter mil i jakt på ett sjukhus med plats. Att mammor ska känna tacksamhet för att de slipper föda i en bil. Att partners ska känna tacksamhet över att de slipper agera barnmorska på en parkeringsplats. Säker förlossningsvård ska vara självklar. Inte något man ska behöva vara tacksam över.
Jag har svårt att ens ta in smärtan, rädslan och lidandet som de föräldrar Lisa Bjurwald intervjuat berättar om. De bär på helt fruktansvärda trauman som de inte får hjälp av sjukvården att bearbeta. Samtidigt visar boken med all tydlighet att det inte handlar om enskilda olyckliga förlossningar utan genomgripande strukturella fel inom förlossningsvården.
Kanske är det nu som det på riktigt sker ett förlossningsuppror? Kanske är det nu som vårdpersonalen kan börja prata om verkligheten utan att anklagas för att skrämma upp patienterna? Kanske är det nu som gravida kan berätta om sin rädsla inför att bli offer för den havererande förlossningsvården – utan att diagnostiseras med födandefobi och skickas till en terapeut? Jag hoppas att det är nu vi kan börja prata om de organisatoriska och systematiska felen och fokusera på det som på riktigt behöver förändras.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!