Ingen ska behöva dö under en förlossning i Sverige år 2019
Att jag fick kejsarsnitt och inte Rasha är en skam
Ojämlikheten inom svensk förlossningsvård blir inte tydligare än i fallet med 33-åriga Rasha.
Ojämlikheten inom svensk förlossningsvård blir inte tydligare än fallet med 33-åriga Rasha. Hon hade en traumatisk förlossning med akut kejsarsnitt i bagaget och vädjade om ett planerat kejsarsnitt. Ändå gav läkarna på universitetssjukhuset i Örebro inte med sig. De ville att hon skulle testa att föda på vanligt vis och först efter 12 timmars smärta och blödningar opererades hon akut. Men då var det försent. Sexton påsar blod lyckades inte rädda den nyblivna tvåbarnsmamman.
Jag undrar om mödravården och sjukhuset alls lyssnat på vad Rasha och hennes man Khalil sagt? I intervjun med Aftonbladet berättar Khalil om deras första förlossning i Syrien, att livmoderhalsen inte öppnat sig. Den gången hade det tack och lov slutat väl men läkarna var tydliga med att Rasha aldrig skulle försöka föda vaginalt igen. Ändå tyckte sjukvården här i Sverige att det var en bra idé att testa det. Men till vilket pris?
Kanske hade Rasha levt i dag om hon hade blivit beviljad ett planerat kejsarsnitt. Jag vet inte. Det vi däremot vet är att möjligheten att beviljas kejsarsnitt skiljer sig mellan olika regioner. På sjukhuset som Rasha tillhörde skedde enligt senaste statistik från Socialstyrelsen 7,9 procent av förlossningarna med planerat kejsarsnitt, vilket är en mindre andel än rikets genomsnitt. Jag själv födde barn i Stockholm där 11,8 procent beviljades och födde med planerat kejsarsnitt samma år.
När jag läser om Rasha förstår jag att hon hade risk för värre komplikationer än jag. Ändå beviljades jag ett planerat kejsarsnitt men inte hon. Beror det på att jag har turen att bo på rätt plats i Sverige? Att jag har svenska som modersmål och inte behövde tolk? Eller kanske att jag råkade träffa en tillräckligt empatisk barnmorska och läkare? Till mitt första möte inför förlossningen tog jag med mig en bunt Lex Maria-anmälningar om andras förlossningar som gått fel. Jag undrade också om de kunde garantera att vi verkligen skulle få ett förlossningsrum den här gången med tillgång till smärtlindring. Det tog drygt 15 minuter innan de godkände ett planerat snitt. Rasha och hennes man däremot vädjade gång på gång och när de väl fick det beviljat var det försent.
Att jag fick kejsarsnitt och inte Rasha är en skam för Sverige. När jag har skrivit om planerat kejsarsnitt tidigare här på Aftonbladet har jag fått mejl från personer inom sjukvården som påpekat att min förlossning minsann kostat staten runt 48 000 kronor. Och visst, med en vaginal okomplicerad förlossning kan man komma undan på runt 30 000 kronor. Men ska några tusenlappar vara en anledning att neka kejsarsnitt av humanitära skäl? Mammornas och de nyfödda barnens trygghet och säkerhet är värt mer än så. Ingen ska behöva dö under förlossning i Sverige år 2019.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!