Du förringar mina upplevelser, Patrik

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-02-24

Jimmie Åkesson svarar Patrik Lundberg: Sverigedemokratisk politik har aldrig varit präglad av nazistiska idéer

helskärm

Hej Patrik,

Jag läser i bland dina krönikor och jag uppskattar dem. Inte så ofta åsiktsmässigt, men ditt anslag och tonfall är unikt - personligt och tankeväckande. Kul att det gått bra för dig!

Givetvis snubblade jag över din senaste krönika om mig, och jag tvingas tillstå att du lyckades provocera. Annars hade jag inte tagit mig tid att skriva detta.

Visst delar vi erfarenheter. Vi växte inte upp tillsammans, och inte heller precis samtidigt, men på ungefär samma plats och vi gick överlappande i samma skolor. Vi skulle sannolikt kunna prata länge om såväl människor vi mött som händelser och skeenden. Att vi delar dessa erfarenheter betyder dock inte att vi också delar upplevelserna av dem. De är våra egna, personliga. På samma sätt som jag har svårt att relatera till din indignation över Kinapuffar, kan du omöjligt förstå eller veta vad jag känner inför sådant jag upplevt under min barndom eller senare i livet. Vi är nämligen två olika individer som förvisso delar erfarenheter men som har olika bakgrund och därmed olika förutsättningar. Därför förvånar det mig att en till synes empatisk och alltigenom god människa som du så tvärt avfärdar min berättelse om hur jag upplevde en del av min barndom. Du går till och med så långt att du kallar mig lögnare.

Vem är du att fälla en sådan dom över en person du alls inte känner?

Inför den aktuella SVT-intervjun funderade jag mycket på vad som skulle hamna i fokus och hur jag skulle hantera det. Jag var förstås säker på att mina år i hyreshusområdet i Sölvesborg skulle väcka intresse, men jag ville inte att det skulle ges oproportionerligt stort utrymme. Därför bestämde jag mig för att söka tona ner den delen, inte bli för konkret och inte ge intryck av att den tiden satt stora spår av sorg och bitterhet inom mig. Det handlar trots allt om en mycket liten del av mitt liv, som jag dessutom minns som en mestadels lycklig tid.

Jag kunde förstås ha blivit avsevärt mer konkret. Jag kunde ha fördjupat berättelsen om hoten om våld med allehanda tillhyggen. Jag kunde ha berättat om hur det kastades saker från balkongerna när jag och mina kompisar lekte på gården. Jag kunde ha gett målande skildringar av hur jag vid flera tillfällen överfölls under den ett par hundra meter långa vägen hem från skolan, hur man flög på mig, välte mig av cykeln, puttade in mig i en häck, spottade på mig och kallade mig "svenskjävel". Jag kunde ha berättat om det obehag, den rädsla, jag kände.

Men, jag valde att inte gå så djupt. Främst för att det skulle ge fel bild, ta för stort utrymme från helheten. Det var nämligen bara en liten del av verkligheten. En liten del som förvisso etsat sig fast i mitt minne och alldeles säkert präglat mig på olika sätt, men som jag samtidigt inte vill tillskriva allt för stor betydelse för vem jag så småningom blev.

Jag kunde naturligtvis också ha berättat om hur imponerad jag var av den rumänske killen som kom till vår klass, hur duktig och väluppfostrad han var, hur vi delade intresse för musik, hur bra jag kom att tycka om honom. Jag kunde ha briljerat med mina kunskaper i rumänska, som vi lärde oss på rasterna. (Dock mestadels fula, barnförbjudna ord...) Jag kunde ha talat om att några av dem som kom till vår stad som invandrare från bland annat Rumänien idag tillhör mitt parti.

Min poäng är att jag upplevde både sådant som var bra och sådant som var dåligt. Du väljer att förringa mina upplevelser. Du försöker till och med motbevisa dem på ett synnerligen billigt och ytligt vis, men det förändrar naturligtvis ingenting för mig. Mina upplevelser kan du aldrig ta ifrån mig, i synnerhet inte genom att hänvisa till dina egna eller andras erfarenheter.

Du menar dessutom att det är orimligt att jag inte visste så mycket om Sverigedemokraterna när jag tog kontakt med och så småningom anslöt mig till partiet. För att belägga detta hänvisar du till att det förekom SD-klistermärken i kommunen och att vår skoltidning publicerade en intervju med rockbandet Ulima Thule.

Jag vill påstå att det är en, milt uttryckt, ytterligt svag bevisning.

Visst, du påstår också att jag "var allmänbildad som få" och därför rimligen borde vetat vilket hemskt parti SD var vid den här tiden. Det är förstås högst subjektivt. Många som kan anses allmänbildade tycker nog även i dag att mitt parti är jättehemskt, men det har faktiskt väldigt lite med verkligheten eller något slags objektiv sanning att göra.

Mitt misstag i intervjun var att jag inte vände mig tydligare mot utfrågarens påstående om att partiet var "fyllt av nazism". Det är helt enkelt inte sant. Det fanns bevisligen några personer med nazistsympatier och inte minst fanns svansen av så kallade skinnskallar i samband med yttre manifestationer, men det räcker inte för att påståendet om "fyllt av nazism" ska vara korrekt. Sverigedemokratisk politik har aldrig varit präglad av den sortens idéer. Nej, faktiskt inte ens under de mer radikala åren i nittiotalets början, det är helt enkelt en propagandistisk lögn. Och den absoluta merparten av de partiföreträdare jag träffade även under min första tid i partiet tog bestämt avstånd från extremism i alla dess former.

(Både du och jag vet ju dessutom att nazisterna hemmavid höll sig till det nazistiska partiet Nationalsocialistisk Front, som bildades just i Blekinge i mitten av 1990-talet. De tyckte att Sverigedemokraterna var töntigt.)

Nej, jag visste inte mycket om det parti jag sökte mig till. Jag förstår att det kan framstå som märkligt med tanke det informationssamhälle vi lever i idag, där all världens kunskap finns bara något musklick bort. Så var det inte då. Det fanns inga smarta telefoner, inte ens internet. Mina första kontakter med partiet togs via telefax, eftersom det var närmast omöjligt att få kontakt med partikansliet på telefon. Det fanns heller inga sverigedemokrater i kommunen, inte ens i länet. Närmaste lokalförening låg i mellersta Skåne. Först ett halvår efter det att jag blev medlem i partiet träffade jag för första gången en annan sverigedemokrat. Det var i september 1995. Det fanns således ingen i min närhet att ställa frågor till eller diskutera med. Jag bildade mig initialt min uppfattning om partiet genom ett flygblad med ett tiotal korta punkter, en svartvit valbroschyr och ett nummer av partiets tidning. Det var vad som ingick i det informationspaket jag beställde. Så småningom läste jag också partiprogrammet, som man vid den här tiden fick köpa (!) från partiet. (Jag minns att man i den svartvita valbroschyren förde ett vettigt resonemang om begreppet rasism och man tog i samma text uttryckligen och "otvetydigt" avstånd från detsamma. Det tyckte jag var bra.)

Ja, jag är stolt över vad jag och många andra i partiet lyckats åstadkomma sedan mitten av 1990-talet. På de flesta plan har vi lyckats förändra partiet, bygga organisationen och förtydliga de ideologiska utgångspunkterna.

Sverigedemokraterna är i dag ett stort parti och vi är med och påverkar vardagen för alla människor som bor i Sverige. Det parti jag gick med i 1995 var långt från perfekt. Det fanns gott om brister, vilket jag aldrig haft några problem att tillstå. Tvärtom, när jag valdes till partiledare var självrannsakan och självkritik mina främsta ledord. Jag tycker också att det är något jag levt upp till sedan dess.

Givevis finns mycket mer att säga om detta. SVT-intervjun ger långt ifrån alla svar, även om jag tycker att programformatet är befriande olikt annan politisk bevakning. Det är skoj att du verkar vara så engagerad i de här frågorna och i min person. Det är förstås inte min sak att tala om för dig hur du ska sköta ditt jobb, men när det kommer till mina, personliga upplevelser förbehåller jag mig rätten att berätta om dem utifrån min egen, personliga uppfatting.

Jimmie Åkesson