Malmström uträttade ingenting
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-19
Marita Ulvskog (S) om kandidaterna till EU-regeringen
I dag utfrågas de sista kandidaterna till Manuel Barrosos EU-regering. De flesta av dem sitter mycket säkert. Det vi vet är att de också kommer att ha mycket makt över vardagen här hemma.
Visserligen är det varje medlemsland som föreslagit vem de vill ha som kommissionär. Men "goda råd" från Barroso har styrt urvalet: Marionetter, säger de hårdaste kritikerna efter att ha hört kommissionärskandidater som högläst ur intetsägande manus med ständiga hänvisningar till den store ledaren Barroso.
Det finns också tydliga undantag: Joaquin Almunia, socialdemokratisk spanjor som borde fått chansen att utmana Barroso. Men också Michel Barnier, konservativ fransman.
Det finns flera som ger intryck av att både kunna och vilja åstadkomma vettiga saker: Catherine Ashton från brittiska labour som gjort resan från ensamstående mamma med arbetarklassbakgrund till ordförande i överhuset och baronessa, Janez Potocnik, sympatisk liberal från Slovenien och den konservativa danskan Connie Hedegaard som trots misslyckandet med mijljötoppmötet i Köpenhamn gjorde bra ifrån sig.
Cecilia Malmström från Sverige hör till de kunniga och erfarna. Men hennes paradnummer – den namninsamlingskampanj hon drog igång mot flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg – blev bara ett PR-jippo som gynnade henne själv, inte saken. Det kommer att förfölja henne. När hon fick makten att påverka i EU:s ministerråd gjorde hon ingenting. Och som kommissionär kan hon skylla på att hon hindras av Lissabonfördraget som skriver fast den ständiga flytten.
Plågsammaste utfrågningen blev den av Neelie Kroes, hårdför holländska och liberal som älskar avregleringar och ogillar skatter. Hon svarade som om hon inte märkt att världen fortfarande står och skakar efter den kris som de allra flesta kopplar ihop med att marknaden fått härja fritt. Den konservative Michel Barnier gjorde istället succé genom att göra precis motsatsen. Han lovade mer regleringar, nya kontrollmyndigheter, reglering av hedgefonder och derivat och annat elände som visserligen de flesta i hans partigrupp fortfarande är motståndare till – men som han vann mycket applåder på från andra.
Pinsammaste utfrågningen blev den med bulgariskan Jeleva som försökte undkomma frågor om fusk med att skuldbelägga frågeställarna: Vi borde prata om alla barn som svälter och lider istället för om detta, upprepade hon gång på gång. Det stärkte inte hennes position.
Den 26 januari beslutas om vilka som ska sitta på mycket av EU-makten fram till 2014. Partimässigt är det mörkblått – 21 borgerliga och 6 socialdemokratiska kommissionärer. Och dubbelt så många män som kvinnor!
Faller någon? Blir någon omflyttad? Statsministrar gillar som bekant inte att medier eller opposition avsätter ministrar de själva valt. EU-kommissionens ordförande fungerar likadant. Just nu slåss han för att ingen ska petas, ingen flyttas. En del av oss i EU-parlamentet kämpar för motsatsen.
Marita Ulvskog