"Därför vill vi sälja de statliga företagen"
”De tillgångar och företag vi här talar om utvecklas bättre i privata händer än i Östros eller mina”
Staten har de senaste dagarna för 18 miljarder kronor sålt åtta procent av aktierna i TeliaSonera. Medborgarnas innehav i Nordens största telekombolag sjunker från dryga 45 procent till dryga 37 procent. Staten är fortfarande den överlägset största enskilda ägaren.
Försäljningen har intensifierat debatten kring minskningen av statens ägande i sex framgångsrika företag.
Allians för Sverige gick till val på den frågan och har ett uppdrag från väljarna som jag har att verkställa. Det skall ske med största möjliga öppenhet med hänsyn till de lagar och regler som måste följas. Därför välkomnar jag debatten. Den är nödvändig. Det som inte är nödvändigt är den pajkastning som också förekommer och som kladdar ner långt fler och mer än dem som träffas.
Jag kan också försäkra Aftonbladets debattredaktör att det – i motsats till vad hon tycks tro – inte är skygglappar och öronproppar som är våra verktyg i det här arbetet.
Det förekommer missförstånd. En del är begripliga men svåra eller omöjliga att rätta till. Det uppdrag som regeringen givit Post- och telestyrelsen, att undersöka om accessnätet behöver skiljas från Telia och i så fall hur, har inte tillkommit under galgen. Av börsetiska skäl har vi inte talat om vad som varit på gång.
Ett medvetet missförstånd handlar om att det skulle vara en dålig affär för staten eller till och med för hela folkhushållet. Oppositionen har bidragit med missvisande räkneexempel som i en del fall okritiskt anammats av vissa medier. Man har till exempel räknat med att vi amorterar för 150 miljarder kronor och minskar de årliga statsskuldräntorna med 4 procent på det beloppet, det vill säga 6 miljarder. Detta samtidigt som vi blir av med utdelningarna från företag värda minst 250 miljarder kronor.
Det är också missvisande att jämföra vad som sparas med utdelningarna för i år utan att notera att dessa till övervägande del består av engångsutdelningar. Av utdelningar på totalt 16 503 miljoner kronor utgör 9 153 miljoner engångsutdelningar. Bolagens uppskattade värde är 250 miljarder kronor. Statslåneräntan är
drygt 4 procent varför en möjlig räntebesparing blir 10,2 miljarder kronor att ställas mot en utdelning exklusive engångsutdelning på 7,3 miljarder kronor. Lägger vi därtill till den genomsnittliga engångsutdelningen över fem år på 2 746 miljoner blir utfallet neutralt.
Det handlar inte alls om dåliga affärer för staten. För folkhushållet, menar jag, är det bingo. För oss handlar det nämligen om hur vi bäst utvecklar vår välfärd.
Bör staten fortsätta att ha stora tillgångar bundna i sprittillverkning, kommersiell bankverksamhet eller företag som sysslar med uthyrning av kontor? Absolut, om man tror att det privata näringslivet inte klarar att tillverka vodka av hög och ren kvalitet.
Men det tror både jag och Thomas Östros att de gör. I själva verket har han uttalat den åsikten offentligt. Den regering han satt i skrev nämligen i budgetpropositionen för 2006 följande tänkvärda ord: ”På en väl fungerande marknad saknas det skäl för staten att agera som producent. Staten kan i de fallen ha en viktig roll i lagstiftning och tillsyn över lagen”. (Prop2005/06:1 UO 24 s.66)
De tillgångar och företag vi här talar om utvecklas bättre i privata händer än i Östros eller mina. Däremot tror jag att vi på ett för medborgarna mer välgörande sätt kan investera i allt från omsorg, sjukvård och utbildning till dyrbar infrastruktur. Statens tillgångar bör placeras där de gör mest nytta för folkhushållet. Tycker Thomas Östros och Mona Sahlin annorlunda?
Vad är det då för behov som pockar på? Det är svårt att förutse men jag vill nämna ett par utmaningar som kommer. Den ena är befolkningsutvecklingen och det faktum att allt färre kommer att behöva försörja allt fler. Vi måste redan nu bygga upp en starkare sjukvård och bättre äldreomsorg.
En andra utmaning är globaliseringen som erbjuder stora möjligheter, men bara under förutsättning att vi kan hålla jämna steg med utvecklingen i omvärlden. Vi kan inte slå oss till ro och tro att konkurrenskraft är vår födslorätt som svenskar. Vi måste satsa mer på utbildning och forskning. Vi satsar mer på miljön redan nu. Men kanske kommer vi snart till en punkt där vi måste investera långt mycket mer än vi kan föreställa oss i dag.
Ska staten fortsätta att äga och driva landets största investmentbolag? Eller ska vi amortera på våra skulder så att vi kan skapa bättre förutsättningar för investeringar i en långsiktig välfärd?
Det är i grunden vad det hela handlar om.
Dagens debattör
