Fel att ge anslag till forskare som vägrar låta sig granskas
Vetenskaplig forskning måste vara trovärdig. Trovärdigheten bygger på att forskningen kan granskas. I synnerhet en forskning som går ut på att diagnostisera barns oönskade beteenden i skolan, att hos barn som tidigare uppfattats som friska upptäcka ”osynliga” och obotliga ”funktionshinder” och därmed göra dem till kandidater för ett kanske livslångt, riskabelt och långsiktigt illa utvärderat medicinskt åtgärdsprogram.
För några år sedan började man ifrågasätta svensk ADHD/DAMP-forskning.
Domstolen gav två personer rätt att granska den. Forskarna vägrade. I stället förstörde de allt material. Forskarna åberopade ”patienternas” rätt till sekretess.
Argumentationen håller inte. Forskningen handlade inte om patienter utan om obehandlade studieobjekt. Syftet med forskningen var att ta reda på hur det gick för personer (ovetande om sin diagnos) om man inte gav dem någon behandling. Materialet kunde ha avidentifierats.
Forskarna vägrade. Vetenskapsrådet presenterade tre namn på oberoende forskare, som skulle ha kunnat granska materialet. Forskarna ville inte ens gå med på det!
Att mörklägga forskning, att trotsa domstol, att olagligt förstöra 100 000 sidor viktigt forskningsmaterial, att indirekt skuldbelägga sin hustru för handlingen, att inte kunna redovisa flera av de forskningsetiska prövningar och godkännanden som tillhör studien och slutligen att fällas i domstol för tjänstefel måste sammantaget kunna jämställas med en grov oredlighet i forskning (alternativt forskningsfusk).
Likväl beviljar en statlig myndighet – Vetenskapsrådet – forskarna miljonbelopp i nya forskningsanslag – samma Vetenskapsråd vars förslag på oberoende granskare forskarna avvisat.
Ett minimikrav på en statlig myndighet som beviljar forskningsanslag är att myndigheten ställer krav på att vetenskaplig forskning ska planeras på så sätt att man inte med sekretesslagstiftning som tillhygge ska kunna argumentera mot en insyn.
I detta fall har man valt att belöna forskare som bryter mot alla forskningsetiska regler inklusive förstör just de handlingar som skulle ha kunnat fria dem från skuld. Den anslagsgivande myndigheten – Vetenskapsrådet – har därmed svikit sitt uppdrag samt därutöver satt Sveriges internationellt goda anseende som forskarnation på spel.