EU döljer fusk – för att skydda sitt rykte
Nils Lundgren: EU-parlamentets ledamöter har missuppfattat sin uppgift
Till egen förvåning och andras förargelse sitter jag som folkvald i EU-parlamentet. Jag kom hit till Strasbourg hel och ren och med nödiga läroböcker försedd, som det hette i den gamla lutherska folkskolan. Här skulle röstas och utkrävas ansvar.
Och häromdagen var det dags att utkräva ansvar. Har EU:s olika institutioner skött sig och sina budgetar under 2005? Vi röstade och alla fick godkänt. Majoriteterna höll god nordkoreansk klass. Regionkommittén, som låg risigast till, fick 506 ja, 101 nej och 53 nedlagda.
Om man ska lita på EU-parlamentarikernas omdöme står alltså allt väl till. Ordning härskar i Bryssel. Men det ska man naturligtvis inte.
Regionkommittén som, likt många andra EU-organ, borde ha lagts ner för länge sedan, har år efter år avslöjats som en institution med en korrupt internkultur. EU:s bedrägerimyndighet överlämnade nyligen den härvan till belgiska polisen. Detta hindrade alltså inte 77 procent av EU-parlamentets ledamöter från att rösta för beviljande av ansvarsfrihet.
Och revisionsrätten tvingades för tolfte året i rad konstatera att den inte kan avge ”en positiv revisionsförklaring”. Det betyder att den inte kan garantera underliggande transaktioners laglighet och korrekthet för EU i dess helhet.
Utkrävande av ansvar är en hjärtpunkt i den demokratiska processen. Det räcker inte med att bli invald. För att demokratin ska fungera måste de folkvalda kontrollera i efterhand och utkräva ansvar. Har de verkställande och deras anställda tjänstemän skött sitt fögderi? Gjort det de lovade? Följt spelreglerna? Om inte ska man vägra ansvarsfrihet, nyckelpersoner tvingas avgå, byråkratier omorganiseras. Det krävs både kontroll och sanktioner för att demokratin ska fungera.
Tre olika undersök-
ningar av misstänkta bedrägerier pågick. EU-parla-
mentet beviljade ansvars-
frihet i alla fall.
Men så går det inte till här i EU-parlamentet. Jag hör ideligen ledamöter i korridorerna, på kaféerna och ibland till
och med i utskotten säga att vi inte får medverka till att det europeiska projektet får dåligt rykte.
Lojaliteten med EU:s institutioner och tjänstemän blir viktigare än mandatet från väljarna. Man är beredd att sopa bedrägeri och vanskötsel under mattan för att skydda EU:s rykte.
EU-parlamentets förflutna på detta område är därför förfärande. Trots återkommande rapporter som visar på bedrägliga beteenden, oegentligheter, inkompetens och slöseri beviljar det år efter år ansvarsfrihet med enorma majoriteter.
Ifjol slumpade det sig så att det blev ett undantag. Det upptäcktes att parlamentet (och därmed skattebetalarna) hade betalat alldeles för hög hyra för byggnaderna i Strasbourg, där vi inte borde finnas alls. Det hann ut i kvalitetstidningar som Financial Times och blev omöjligt att sopa under mattan.
Då spelades det upp en patetisk teater där ledarna för de stora grupperna i parlamentet, med högern och socialdemokraterna i spetsen, uppträdde som offentliga gråterskor.
Budskapet var att deras nej till ansvarsfrihet inte var illa menat. Det var bara på låtsas. De var därtill nödda och tvungna.
Så ser EU-parlamentets överväldigande majoritet på sitt demokratiska uppdrag att granska och utkräva ansvar.
Ifjol var jag föredragande och fann det omöjligt att föreslå ansvarsfrihet för Regionkommittén. Allehanda skumraskförehavanden hade åter avslöjats och dess avskedade internrevisorer hade intressanta saker att berätta. Tre olika undersökningar av misstänkta bedrägerier pågick. EU-parlamentet beviljade ansvarsfrihet i alla fall.
I år fanns det ännu starkare skäl att säga nej till Regionkommittén. Och årets föredragande visade att varken Sjösäkerhetsbyrån eller Myndigheten för livsmedelssäkerhet, två andra onödiga myndigheter, borde beviljas ansvarsfrihet. Men 89 procent av parlamentets röstande gav klartecken för båda. Så går det till i Strasbourgs schangtila salar!
EU-parlamentets uppgift är inte att dölja bedrägerier, fusk och maktmissbruk för våra väljare för att skydda Europeiska unionens rykte. Vår uppgift är att ge allmänheten fullständig insyn och säga nej till ansvarsfrihet när det har gått snett.