Vi tv-hallåor har ett journalistiskt uppdrag
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-03-09 | Publicerad 2012-03-08
TV4:s Susanne Delastacia: Det handlar om mycket mer än att le och se snygg ut
I söndags kväll var det slut i rutan för programpresentatörerna i SVT. En era som även jag var del av under flera års tid. Jag har kallats för ”Sveriges mesta tv-hallåa”, kanske just för att jag en del av både TV4 och SVT.
Många artiklar har skrivits om hallåans vara eller icke vara den senaste tiden. Jag har kommenterat flera av dem. Att yrkesgruppen programpresentatörer har försvunnit i den statliga televisionen, har som förväntat lockat fram allt ifrån sorgsna tittarreaktioner, till vissa kritikers irritation för fenomenet, formulerat lika syrligt som en välgjord libanesisk tabouleh.
Att hallåor är ett trevligt sällskap för dig som tittare har varit ett återkommande argument för vår existens, men jag saknar en dimension i diskussionen kring vårt arbete. Nämligen det journalistiska uppdraget, som är en nödvändig ryggrad i den art som nu tyvärr är utdöd i SVT.
Jag ser förhoppningsvis snygg och proper ut i rutan, utseendet har betydelse för vilken reporter eller programledare som helst som ställer sig framför en kamera. Men det är inte min huvuduppgift. Det finns tittare som fortfarande är övertygade om att vi får skrivna manus som sedan läses upp i rutan med ett leende. Verkligheten ser annorlunda ut.
Jag kan aldrig ställa mig i sändning utan att ha besvarat frågorna vad, var, när, vem, hur och det viktigaste - varför? Det är omöjligt att informera om en programstart, utan att ha gjort research. Vi tittar på de flesta kommande program som finns att tillgå. Vi måste vara pålästa och vi ska tillföra något nytt till det redan sagda.
När jag befinner mig på plats i en sändning som nu senast, ”The Voice Sverige”, måste jag kunna improvisera, när jag med 20 sekunders förvarning ska intervjua Ola Salo, samtidigt som jag måste sekundanpassa min insats och få fram viktig information för tittarna.
Vid direktsända sportevenemang som kanske drar över tiden, tvingas jag kasta mitt ursprungliga manus och snabbt samla information, som processas, redigeras och formuleras i min hjärna, samtidigt som den röda kameralampan lyser och jag redan är ute i sändning.
Den medialt utslitna floskeln om ”instämmande hummanden utan mening” har ingen verklighetsförankring. Det förekommer lika sällan som snö på sommaren.
Att hallåorna i SVT försvinner i bild, förklarar kanalens kommunikationsdirektör Helga Baagøe med att ”Statistiken visar att publiken börjar zappa från våra kanaler när eftertexterna startar.”
I mitt uppdrag på TV4 är jag glad att kunna konstatera att vi bidrar till att stärka tittarflödet på ett tydligt sätt. Ett färskt exempel är prinsessan Estelles födelse, då vi sände ett direktsänt, extrainsatt program i Sjuan. Statistik visar på en kraftig procentökning av tittare just vid tillfället när jag informerar om programpunkten i tablån.
Mitt uppdrag är att informera och inspirera dig som tittare till att se program i någon av TV4-gruppens nio kanaler som vi hanterar. Ofta kallar jag min yrkeskategori för ”skönlitterär marknadsförare”.
Det är glädjande att veta, att mitt yrke blomstrar och lever vidare i TV4. Vid varje sändningspass balanserar jag marknadsanalyser med lingvistiska trapetskonster, som en inspirerande bro mellan både programgenrer och sinnesstämningar.
Jag ser fram emot att få guida tittarna vidare i tv-kvällen, med den stolthet jag känner för min uppgift.
Susanne Delastacia