Därför vägrar jag att älska mitt land

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-07-18

Fanny Hedenmo: Vi lurar oss själva när vi påstår att allt är bra i Sverige

Det är söndag kväll i Twitterland, och återigen slås jag av den svenska självrättfärdigheten.

Det pratas mycket om jantelagen i det här avlånga landet. Hur man som svensk aldrig får vara förmer, aldrig får prestera, aldrig får vara stolt över sig själv. Det pratas om svenskfientlighet och en skadad, svensk självbild. Om det sociala stigmat i att erkänna sig som nationalist. Och som en gräsrotsrörelse tycks skaror av människor som rakryggat offentliggör sin otvivelaktiga kärlek till landet Sverige växa alltjämt – människor som med påstått utrotningshotad nationell identitet krampaktigt grabbar tag i en svensk fana och bedyrar sin rätt att idka ideologisk älskog med den och allt vad den står för.

Debatten om svenskfientlighet tas oftast på högerextremismens arena. Begreppet kopplas ihop med Sverigedemokrater och anhängare till sidor som Avpixlat, och har blivit en

ideologisk markör för dem som vill ”bevara Sverige svenskt”. Men begreppet och dess

innebörd tycks få allt mer fäste hos gemene man. För det är just allt detta snack om jantelagen och den ickeexisterande nationalismen som gör att jag tillslut ser suddigt av förvåning när flödet under den snabbt trendande twitterhashtaggen #älskaSverige under söndagskvällen fylls på med allt mer bisarra skildringar av hur Sverige är mångkulturens, jämställdhetens, toleransens och acceptansens land.

Vi ska tydligen #älskaSverige på grund av ”tron på alla människors lika värde”, för att det är ett ”land som rymmer många kulturer och nationaliteter”, för att vi varken ”hatar eller är rädda för sådana som inte är som vi”, för att vi värnar det ”typiskt svenska: jämställdhet och solidaritet”, och, hör och häpna, slutligen ska jag också #älskaSverige för att ”kvinnor har samma möjligheter att förverkliga sina drömmar som män.”

Man kan här tala om behovet av bekräftelse, självförtroende och hoppfullhet som grundstenar för vidareutveckling och framsteg. Man kan tala om hur vi måste lära oss att uppskatta våra privilegier som välbeställda, västerländska världsherrar, och börja se våra samhällsproblem ur ett större perspektiv. Och visst. Jag synar gärna hur jag, som nordbo i det här skeva globalsamhället, får leva oförskämt gott på bekostnad av hårt arbetande, underbetalda massor i fjärran länder.

Tyvärr var det dock inte den typen av analys som steg fram i ångan från #älskaSverige-flödet. Tyvärr var det samma sorts fattiga, verklighetsfrånvända nationalism och svenskt självupphöjande som jag, helt oprovocerat, möter dagligen.

”I Sverige får man inte vara nationalist!” Det låter inte skrämmande, utan tvärtom fint i mina öron. Jag, och många med mig, eftersträvar ett samhälle där nationalitet och kulturtillhörighet ska vara oväsentliga faktorer i ett större, globalt sammanhang.

Men tyvärr är det en lögn. Det är en seglivad myt att patriotism och nationalism inte existerar i all sin kraft i vårt ödmjuka land. Problemet, som med så mycket annat här, är bara att dessa ideologier opererar i det tysta. De smyger sig in, tassande på tå, och visar sina trynen i frågor som rör såväl miljö (”Sverige ligger faktiskt i framkant!”) som jämställdhet, feminism, sexualpolitik och djurskydd. Alltför ofta mäter vi vår egen grad av fantastik med andra staters, och reproducerar slutsatsen att vi kommit längre än dem. Saken utagerad. Paralyserade av självförtroende lämnar vi debatten där.

Visst, vi må inte ha gjort tradition av att svära trohet till flaggan med ena handen över hjärtat vid varje skolavslutning och högtid som en viss annan västerländsk stat (vars uttalade patriotism vi ÄLSKAR att hata), men vi flyttar alltjämt fram våra poster mot en alltmer normaliserad, outtalad nationalism och felaktig självbild där det är enklare att lägga ansvaret på andra än att blicka inåt.

Så - bespara mig det nationalistiska kindnypet! Vi har kommit en lång väg men har långt kvar. Jag lovar att vi överlever lite välbehövlig självkritik. Själv tänker jag i alla fall inte medverka till en ständigt pågående, allmänlegitimerad masspsykos där verklighetsförankring och samhällsanalys fallerar å det grövsta. Nej, jag behöver inte #älskaSverige.

Fanny Hedenmo