Våldet passar inte vår mall
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-23
Fadime föll offer för en
hederskultur.
Men när hon själv berättade att det var just denna kultur som hotade hennes liv blev det farligt.
Det politiskt korrekta
Sverige ville pressa in
Fadime i en mall som
säger att allt våld mot
kvinnor i grunden har
samma orsaker.
Men Fadime sa något
annat.
Tv-journalisten Marianne Spanner var en av de få som lyssnade på Fadime.
I dag skriver hon på Aftonbladet Debatt.
FADIME ÄR DÖD. Jag skriker inte som vid andra dödsbud. Jag intar min yrkesroll och konstaterar. De lyckades till slut. De lyckades. Pappan, släkten, klanen.
Det var så Fadime såg på det hela. Hon hade inte bara en fiende. Hon hade en mur av människor emot sig. Hon visste att när hon valde att leva det liv hon drömde om så innebar det också att hon resten av sitt liv skulle leva skild från sin familj och sin släkt. Att hon skulle vara helt ensam. När hon valde en svensk pojkvän och vägrade gifta sig med en kusin i hemlandet visste hon att hon också skulle leva resten av sitt liv under dödshot.
Fadime var inte naiv. Hon visste vad hon gjorde när hon för fem år sedan anmälde sin far och sin bror för hoten. Hon ville inte ha lyckta dörrar. Hon visste att hennes fall skulle bli offentligt och hon hoppades att hennes öppenhet skulle skydda henne. Kanske hoppades hon också att någon annan i hennes stora släkt skulle våga det hon vågade. Att någon skulle stå upp för henne. Fadime visste att inget larm i världen kunde skydda henne från dem som hade bestämt sig för att döda henne.
JAG TRÄFFADE FADIME första gången våren 1998 för ett reportage i Striptease. Jag trodde att jag visste mycket om det liv som hon och hennes medsystrar levde. Det gjorde jag inte. Inte hur det var på riktigt. Inte att en hel släkts anseende kan stå och falla med en ung kvinnas heder. Inte att en ung svensk kvinna är ett värdepapper för en hel familj. Inte att hennes öde är att gifta sig med en kusin för att han ska få ett bättre liv i det förlovade landet.
Den debatt jag hade sett handlade om att alla vi kvinnor sitter i samma båt. Våldet mot kvinnor är ett strukturellt förtryck som beror på att vi kvinnor är underordnade och männen överordnade. Det visste Fadime också men hon uttryckte sig inte så. Hon talade om sin kultur. Att allt hon gjorde påverkade hennes syskon, hennes kusiner, hennes morbröder, hennes släktingar i Sverige och i Turkiet. Hur hennes heder också var en angelägenhet för systrar, mostrar och för alla mammor i hennes omgivning. Hur skvallret fortplantade sig och att det överallt fanns angivare som rapporterade om hur hon skötte sig. Hon talade om det som var specifikt för henne och de flickor hon kände som levde i en hederskultur. Fadime beskrev en verklighet som det krävdes kunskap för att förstå. Det krävdes lite ansträngning. Hon tyckte inte att hennes liv liknade det liv som hennes svenska vänninor levde. I själva verket levde de i två skilda världar.
FADIME VILLE BESKRIVA det speciella våld mot kvinnor som skapas av en idévärld byggd på heder. Vad hon inte visste var att hon bröt mot den förhärskande ideologin när det gäller kvinnovåld. Den som säger att det finns inga särskilda problem för vissa grupper. Den som gör att alla svåra frågor kan besvaras med att vi alla är utsatta för ett strukturellt förtryck. Det som gör att vi får en debatt om ordet hedersmord i stället för en diskussion om hur hederskulturen dödar ungar kvinnor i vår närhet.
Fadime ville påverka politiskt men det var som om allt hon sa hamnade inom citationstecken när det väl nådde den offentliga debatten. Minsta fotbollslag har sin kultur. Det finns raggarkultur, bandykultur och förortskultur. Men när Fadime talade i termer av kultur blev det farligt.
Vad vet vi när vi säger att "hedersmord" är kulturellt betingat eller beror på kulturkrockar frågar sig Margareta Winberg och Mona Sahlin på DN-debatt i december 2000. Ja vad vet vi? Tog någon reda på det? Lyssnade någon på riktigt på det som Fadime och andra försökte berätta. Eller passade inte hennes berättelse in i den mall som finns när vi beskriver våld mot kvinnor?
Fadimes beskrivning av den underström av våld och förtryck som fanns i just hennes kultur var inte politiskt korrekt. Den skulle rättas till. Den skulle beskrivas i andra termer. Hennes beskrivning av hur kvinnorna tog männens parti gententemot sina döttrar blev en ohanterlig kunskap. Välmenande möten ordnas i förorterna för att tala under rubriken "hedersmord" med citationstecken. De följer alla samma dramaturgi. Vi får lyssna på en personlig berättelse av en ung invandrarflicka som har det bättre än de flesta i just sin egen familj men som ändå vill beskriva problemet. Sedan reser sig en lokal politiker och säger: Vi sitter alla i samma båt. Det är ingen skillnad på det förtryck du beskriver och det vi alla upplever. Så dör debatten. Det liv som kvinnor likt Fadime har försökt att berätta om är ingenting särskilt. Och därför behövs det inte heller några nya svar och ingen fördjupad kunskap.
FADIME KRÄVDE ALDRIG mer skydd än det hon hade. Hon visste att inte ens livvakter dygnet runt skulle hjälpa henne. Hon ville inte fly utomlands. Hon vägrade att gömma sig. Hon trodde inte heller att tiden eller en bättre integrationspolitik i största allmänhet skulle hjälpa henne. Det hon beskrev var en grupp av människor som aldrig kom i närheten av oss. Det finns inte en glipa in i Sverige. Kusingiftet är en garant för att kvinnornas isolering fortsätter. Efter grundskolan vet många flickor att nu är det dags för resan till hemlandet.
Där väntar någon som inte kommer att påverkas av hennes liv i Sverige. Det är han som tar med sig bykulturens sedvänjor till henne i Sverige och dörrarna slås igen för hennes önskan om ett eget liv. Har vi förstått det?
FADIME BRÖT SIG LOSS. Hon vägrade gifta sig med den föräldrarna tyckte var lämplig. Hon var lycklig över det liv hon hade skapat. Hon kom in på socionomlinjen på Högskolan i Östersund. Hon var stark och hon var vacker.
Men hon drog vanära över sin familj och sin släkt. Och släkten var stor. Kanske 300 personer i Sverige och ännu fler i hennes hemland. Det var många som krävde hedern åter. Det var hennes far som dödade henne. Men det är många som har skuld till att hon mördades.
Marianne Spanner , journalist , Sveriges Television