Marcus Birro: "Bunta inte ihop mig med Linda Rosing"
Inför ”körkort” för rätten att kalla sig författare
Ingen normalt funtad människa skulle sätta sig i ett plan som styrdes av en ”spökpilot”.
Inte heller i ett plan styrt av någon som aldrig tidigare flugit ett plan, men som efter att ha sålt slut sin själ på de kommersiella tv-kanelernas boulevard plötsligt bestämt sig för att sadla om och bli pilot i stället.
”Hur svårt kan det vara att flyga ett plan? Det är väl bara att dra en spak i rätt riktning vid rätt läge?”
När jag ringer en hantverkare litar jag iskallt på att han eller hon gått någon form av utbildning, att han eller hon vet hur man bygger om en övervåning, lagar en toafläkt eller snickrar en källartrappa.
Jag räknar med att ingen som inte har körkort lyckas bli busscahufför, att tågföraren vet hur ett tåg fungerar, att en jurist kan lagar och att en kock kan laga mat.
Det är ganska
enkelt egentligen. Men när det gäller läsning och litteratur råder tydligen helt andra regler.
Vem som helst är författare nu för tiden.
Alla och ingen ”skriver en bok”. Eller tar hjälp av spökskrivare för att göra det.
Skrämmande ofta har de det lite ledsna epitetet ”före detta” framför sin egentliga yrkesutövning.
Ibland är de ingenting alls sedan tidigare. Bara författare plötsligt. Och folk läser det.
Författarförbundet har den helt rimliga gränsen vid två böcker för att bli påtänkt som medlem. Det är bra. Därutöver sker någon form av kvalitativ granskning. Det är också bra.
Jag vill gå ett steg längre. Jag vill införa körkort för författare. I någon form. Jag vill inte tillhöra samma skrå som Linda Rosing och Björn Borg.
Jag skulle aldrig någonsin, inte ens på fyllan när jag var på den, få för mig att kalla mig såpakändis eller före detta tennisspelare.
Men det är fritt fram att kalla sig författare. För alla.
Jag håller med Björn Ranelid. När den vulgäraste avarten av nöjesvärlden och dess förespråkare vill kalla sig författare känns epitetet urvattnat, tömt på allt innehåll.
Det handlar om att slå vakt om den sista innerliga värdigheten vi har i vårt vulgariserade samhälle: litteraturen. Låt ”kändisarna” vara kändisar. De har sin rättmätiga plats i folks liv, på kvällstidningarnas löpsedlar och mellan reklamavbrotten i tv.
Låt dem förstora och förminska sina bröst, hångla i tv, supa och leda tv-program. Men kalla dem inte författare. Det gör ont i min skrivande själ att läsa och höra.
Litteraturen är ett heligt rum, ett tillhåll för kontemplation, tröst, självspegling och värdighet. Att urvattna denna sista innerliga konstform genom att kalla varenda jävel som kan stava och är tillräckligt känd för att ge ut en bok för författare är under till och med det här landets värdighet.
Dagens debattör
